Problemet löst: Orsaken till att majoriteten av min omgivning varit tjatig, besvärlig och aldrig kunnat kompromissa (Svar: De har aldrig haft seriösa förhållanden!)

Det finns saker som retar gallfeber på mig, och det är flera saker kan jag säga. De som frågar samma sak flera gånger. Jag hade en som gick i samma special-klass som jag när jag gick i 7:an på Nordhemsskolan. Hon hette Hanna A.. Hon kunde fråga sju gånger vad min pojkvän hette. Jag höll på att blir riktigt irriterad en gång, eller också frågade hon hur "Johan" mådde. Jag blev så jäkla arg så jag frågade rakt ut; "Vem fan är den där jäkla "Johan" som pluppar upp som ett jävla spöke ideligen?. Mig veteligt den enda "Johan" som jag kände under den tiden var en som hette Johan R. som gick i samma konfirmand-grupp som jag på K2R. Och vi var aldrig något par, min dåvarande pojkvän hette Robert M. och gick på Katolska skolan av Notre Dame innan han bytte till Göteborgs Övre Samskola när han började på högstadiet. Hanna A. svarade att det var en väninna till henne som hette Marie som hade en kille som hette Johan. Jag blev lite irriterad, och visst förstår jag att det kan vara lätt att glömma bort saker ibland, men inte sju gånger i sträck. Sedan kröp det fram att den här tjejen aldrig hade haft någon seriös pojkvän. Anledningen till att jag misstänkte det var hon verkade väldigt angelägen om vad jag och Robert gjorde tillsammans och inte. Jag tröttnade lite grann på det. Det kändes så här för mig: "Han valde mig och inte någon annan, om han varit med andra tiden det struntar jag i. Jag blir ingen del av någons tidigare liv, jag kan bara bli en väldigt vacker fotnot och inget annat". Sedan fick jag för mig att jag kunde få en bättre pojkvän och helst skulle han vara äldre. Visst blev det några äldre herrar som visade intresse för mig men många av dem valde sedan att gå vidare med jämnåriga kvinnor. Tyvärr men den ende som har motsvarat förväntningarna har varit min nuvarande fästman Staffan. Inte så konstigt eftersom vi har många gemensamma intressen och vi värdesätter klass och kvalité och inte "slit och släng". Därför älskar jag honom. Han är förvisso 28 år äldre än mig, och vissa frågar varför jag aldrig har haft en som är lika gammal. Jag kan berätta varför. Men känsliga personer varnas! Jag tyckte att killar i min egen ålder var lata och narcissistiska. De var för slösaktiga och var ständigt panka. Detta gjorde mig irriterad. Därför beslutade jag mig för att ta äldre män istället, sedan att jag valde att berätta för mitt ex. Robert M. om att jag haft en affär med en kyrkvärd i Domkyrkan, och efter det med envkanadensare vid namn Paul. Jag förklarade att jag hade varit "otrogen på indicier" mot honom. Jag ville göra familjen och omgivningen stolt. Det hade ryktats om att han (Robert M.) hade haft relationer med andra tjejer bakom min rygg, något som aldrig bevisats. Enligt honom själv var han trevlig mot alla. Och alla var lika mycket värda enligt honom, och han ville inte vänja mig vid en för bekväm livsstil. Jag insåg ju sedan vad det faktiskt var som gjorde att jag tyckte om honom. Jo, han behandlade ju mig som en "vanlig tjej". Han höjde mig inte till skyarna och tryckte inte ner mig. Visst ville många sätta mig på en pidestal. Tyvärr har jag gjort dessa mycket besvikna. Dessa som har klagat på min livsstil är individer som aldrig haft seriösa förhållanden tror jag. Det är min slutsats. Jag har till och med varit gift en gång med en tidigare dans-partner vid namn Patrick Tillman. Han hade dock tröttnat på dansen när vi väl gift oss och när jag tvingades gå till dansen själv så kände jag mig som en övergiven hora. Inget illa menat. Men ville visa upp min kärlek för att bevisa att jag är seriös. Jag är ingen leksak man leker med. Ibland maler "gnället" i huvudet om gamla oförätter. Varför dög jag aldrig som jag var? Varför försökte folk ständigt att ändra på mig ideligen? Orsaken de har aldrig haft seriösa förhållanden och är inte vana vid mostånd eller krav. Nordhemsskolan här gick jag bara i årskurs 7, sedan tröttnade jag på elaka kommentarer om mitt utseende, och vad det nu var. Dessutom så tyckte jag att samtliga av dem var lite "bonniga". Vasaskolan i Göteborg var okej. Bra undervisning och många engagerade lärare. Nja, några konflikter hade jag med några på skolan, och många påstod att de hade svårt att förstå och begripa att jag hade varit mobbad i barndomen.