Parasiter som dödar min livsglädje (Hoppas att ni som berörs känner er träffade)

Det känns som om att livsglädjen sakta smyger sig tillbaka in i kroppen igen. Det känns som om man plötsligt känner sig uppskattad för det man gör om inte annat känns det i alla fall som om tiden läker alla sår (Men ärren finns alltid kvar.). Visst har det varit besvärligt att leva med individer som aldrig kunnat uppskatta mig för den jag är, eller vad jag har gjort för dem. Jag är emellertid inte alltid så engagerad i saker på grund av att man ibland måste prioritera annat. Och alla människor gör ju i slutändan vad de anser är bäst för dem själva i alla fall. Människan är född egoistisk, så är det bara. Man får lära sig att uppskatta de små sakerna i livet, och inte ta andra för givna. Jag har försökt att vara till så lite besvär som möjligt. Jag fick ständigt höra att mina behov var ur vägen för andras. Jag har fortfarande inte begripit vad de gjort som var så märkvärdigt. Jag har förstått att de lever på bekostnad av andra, och "flyter runt". Stackars människor, det måste vara jobbigt att hela tiden behöva gå och hänga upp hela sitt liv på andras bekostnad. Så här tycker jag att många är idag. Äckliga fästingar och utsugare. Det är inte så att jag nervärderar andra, men det måste finnas måtta på kraven en del ställer på sin omgivning.