Om tre dagar är det Midsommar och det är ju skönt för att då blir arbetsveckan kort

Vad skönt det är med en kort arbetsvecka. Det är midsommarafton, men lite synd är det för att jag inte kan åka upp och besöka min älskling Staffan i Stockholm. Vi har alltid firat midsommar ihop sedan år 2017. Synd att covid-19 har ställt till med mycket, och det är även synd att han inte kan köra sin båt längre på grund av förlamningen i vänster sidan på grund av sin stroke som han ådrog sig år 2017. Det finns dagar då jag svurit mig blå över händelsen. Det enda jag kan göra just nu är att härda ut, och lära mig att uppskatta de små framgångarna i livet. Men det finns tillfällen då jag har klandrat mig själv för att jag inte stannade en dag till i Stockholm. Jag tänker ibland: "Om jag bara hade stannat en dag till, ja då kanske skadan inte hade blivit så omfattande". Samtidigt tänker jag: "Jag kunde inte göra något åt saken i alla fall, jag kunde inte förutse vad som skulle hända". Jag kom ihåg att jag svävade på rosa moln, men ibland känns det som om jag inte vågar vara lycklig. Varje gång jag känner mig euforisk, så känns det som om "någon" slår undan benen på mig. Ibland funderar jag på varför.