Livsglädjen smyger sig långsamt tillbaka in i min kropp igen (Synd att man inte har någon hemlig superkraft)

Det känns skönt. Snart är det helg, och då kan jag vila ut inför helgen. Det är mycket man oroar sig för. Ibland känns det som om livet bara jävlas med en. Det känns som om jag inte kan planera min tillvaro, eftersom folk ständigt rycker och sliter i en. Ibland kan jag säga att människor inte är något annat än osjälvständiga "fjollor". Det känns som om många människor inte vill klara sig själva utan förväntar sig att någon slags superhjälte (eller hjältinna) ska komma och hjälpa dem ur skiten från ingenstans. Det kanske är därför som "superhjälte-filmer" är det "nya svarta" i Hollywood. Vad vet jag, det är ingen hemlighet att Marvel-comics skördar stor publik på Netflix och Disney +. Marvel-serier är det "Nya Svarta" i Hollywood!