Ett tacksamhetstal: Tack, Omsorgsfamiljen och Buhres för att ni tar hand om min fästman Staffan!

Ni är guld värda ni som jobbar i hemtjänsten. Jag tror att det är många av er som lider av enorm hård stress, och många er tror jag har egna familjer därhemma som väntar på er. Det är inte lätt att viga sitt liv åt att ta hand om andra och sedan kanske inte få den uppskattning som man anser sig förtjäna. Livet kan emellertid vara väldigt orättvist. Man jobbar hårt, man jobbar på tidiga morgonar och sena nätter. Ibland kanske till och med folk är elaka emot er. Vad vet jag. Jag vet ingenting. Jag har aldrig jobbat i hemtjänsten, men jag känner en hel del människor som har gjort det. Många som är unga och nya tror ibland att det är att bara sitta och ta en kopp kaffe med patienterna, men det är betydligt mer än det. Det är mycket jobb att komma ihåg saker och ting och att se till så att patienterna är nöjda. Inget tacksamt jobb, och många beskriver det som ett "skitgöra" utan dess like. Folk bajsar på sig. Folk spyr ner sig och folk skall duschas och kläs av och nattas. Allt detta kan ty sig banalt för en människa som är frisk och kry och vid sina sinnes fulla bruk. Men för många människor är det inte så. För många blir det en utmaning att klara vardagen i sig. Jag beundrar er som orkar jag vet inte om jag hade klarat av det själv. Jag har väl nästan halvt om halvt "smakat" lite på era arbetsuppgifter när jag har "ryckt in" som gratis sjuksköterska i ert ställe när ni under storhelgerna som jul inte hunnit med Staffan. Hemskt eftersom han betalar den högsta tariffen åt er. Jag lider med honom. Jag känner mig ibland uppgiven, men känslan går över. Jag kliver undan en sväng och gråter en skvätt och tänker: "Lugn Alexandra, allt kommer att bli bättre. Efter regn kommer solsken så även för mig."Det borde finnas priser för de människor som viger sina liv åt att hjälpa andra!