Dags att "dag-drömma" lite grann!

Det finns mycket jag drömmer om här i livet. Just nu drömmer jag om ett liv i ett delerium. Tänk om man fick leva på en plats i världen, där jag kunde partaja dygnet runt och inte behöva betala skatt och slippa trängas med "idioter". Vilket paradis det skulle vara! Mitt ex Paul sade en gång till mig: -"Alexandra, du föddes i fel land. Du skulle ha varit född i Hollywood och börjat som barnstjärna. Din lycka hade varit gjord!" Tyvärr, så var det inte så. Jag föddes i ett enkelt arbetarhem i Göteborg. Men trots att min mamma bara var en enkel hotell-arbeterska med förflutet som fotomodell i London, så var läshungern i familjen stor. Jag läste mycket som barn. Jag älskade serier, och biografier om olika kändisar. Jag såg likheter mellan mig och dessa människor. Därute väntade världen och friheten! När jag började skolan träffade jag en väninna som var precis likadan. Det blev vår hobby att läsa om kändisar. Vilka livsöden, egentligen! Tänk om! En liten flicka vid namn Alexandra drömde sig bort! Hon tröttnade på sin inskränkta och "krävande" omgivning. Många har kanske upplevt frustration, när det kommer till kommunikationen med mig. Men det är det inte frågan om. Det är frågan om den "vardags-glamour" som jag behöver för att må bra och att kunna "ladda batterierna". Jag har behov av att tumla runt i en liten dröm-värld ibland utan en massa onödiga krav. Jag har aldrig varit "arbetsskygg". När jag kom till Borås för att starta upp ett nytt liv efter en skilsmässa så var det inte lätt. Jag kämpade med finanserna och att betala de skulder jag var skyldig, och en utpressare, och sex-galning vid namn "Backestierna" som vägrade acceptera mitt förflutna och mina val. Jag var glad när han hittade sin nya "fillipinska", Yeth-Ann, vars enda merit är att "flasha sina boobs" på Skype. Jag kan säga att jag förväntar mig lite mer av en som påstår sig vara utbildad sjuksköterska i armén. Dessutom är hon enligt uppgift 53 år. Han som bara påstod sig gilla kvinnor under 50 år. Nu är han 60 +, och nu vet jag inte vad han sysslar med. Han kör väl buss och super som vanligt. Själv lever jag livet med antikviteter, dans, välgörenhet och njuter av mitt jobb som säljare. Jag och Staffan lever livet trots hans sjukdom. Det känns som om jag har gjort mer med honom än någon av mina andra pojkvänner, äkta makar och sambor. Staffans passion har fått min rastlösa själ att finna frid. Det har jag inte upplevt innan, möjligtvis när jag för allra första gången blev kysst av en katolsk pojke som liten flicka.