Me too

Jag skulle bli förvånad om ni säger att ni missat hashtagen som spridits som en löpeld under dagen. De två orden "Me too" har dykt upp i mitt flöde allt mer frekvent under eftermiddagen, men att två korta ord, fem bokstäver för att vara exakt, skulle vara så kraftfulla trodde jag inte. Men faktum är att sexuella trakasserier är en stor del av kvinnors vardag, jag kan uppriktigt säga att jag inte har en enda kvinnlig kompis som inte upplevt det. Sjävklart är begreppet väldigt brett, att jämföra en våldtäkt med att få kommentarer slänga efter sig vore absurbt - men det förminskar inte problemet. Problemet däremot, ligger i att jag har sett åtskilliga kvinnor berätta om sina upplevelser, högt och lågt, men inte en enda man som tar på sig ansvar. Så många kvinnor blir varje dag trakasserade, men vart är männen? Så många offer, men inga förövare?  För mig var problemet som störst när jag gick i årskurs 6. Jag var alltså 12 år gammal, och redan ett sexobjekt. I stort sett varje dag objektifierades, förlöjligades och trakasserades jag av jämnåriga killar. I bästa fall var det bara kommentarer, nyfikna blickar som sökte sig till min urringning  och skratt. Men oftast var det även ovälkomna händer på min kropp. Min kropp. Bara min, som ingen annan än jag själv äger rätten till. Ändå är det på något vis "okej" för män att ta lite, kolla lite och kommentera lite. Det är okej att hålla fast oss, skratta åt oss och kolla på oss med dömande, äckliga blickar. Jag minns en gång särskilt tydligt.  Jag missade 45 minuter av en engelsklektion för att en två år äldre kille bestämde sig för att hålla fast mig i korridoren när resten av klassen gick till lektion. Jag varken kunde eller vågade något annat än att skratta åt det där och då. Men varje gång jag försökte gå därifrån drog han mig tillbaka ner på bänken. Flera gånger under dessa 45 minuter gick lärare förbi, inte en enda reagerade, trots att det var ganska uppenbart både att jag inte borde vara där, och att den här killen & hans kompisar oftast innebar problem. När jag sedan kom in i klassrummet berättade jag ursäktande för min lärare att några äldre killar hällt fast mig i korridoren. "äsch, det gör ingenting. Du missade inte så mycket ändå", blev hennes svar. Men för att vara en tjej i 13årsåldern, knappt 160 lång, sa jag ifrån mer under den här tiden än vad många andra vågar. Jag vägrade acceptera att de tog sig rätten till min kropp, och jag vet inte hur många gånger jag puttade dem, skrek på dem och sa ifrån. Jag önskar att jag kunde säga att de respekterade mina nej. Att de insåg att vad de gjorde var fel. Jag önskar att jag kunde säga att det bara var mig de var på. Att jag på något sätt urskiljde mig från resten av tjejerna.Mest av allt önskar jag att det kommer få ett stopp, att mina barn och min bror inte kommer behöva växa upp i ett samhälle där sexism normaliseras. För mig slutade inte problemet för att jag bytte skola. Det slutade inte ens efter att jag tagit studenten. Senast i onsdags passerade vi ett gäng män som catcallade, kommenterade och skrattade åt oss när vi gick förbi - mitt på ljusa dagen.  Jag vill också bara poängtera att det som jag har upplevt inte ens går att jämföra med det kvinnohat och förtryck många kvinnor och flickor världen över utsätts för.  För många kvinnor tar det aldrig slut, och det kommer det inte att någonsin göra heller. Inte om vi inte tillsammans gör något åt det. Inte förens alla, oavsett könsidentitet, hudfärg och ålder,  vågar känna sig vid problemet. För vi är alla en del av problemet, det är vi som har skapat det här samhället.Men det är också vi som kan fixa det.