Vi befinner oss i ingenmansland

Herregud vilket dygn... eller två dygn... som jag skrev i förrgår så började jag blöda. Det fortsatte på natten och morgonen/förmiddagen också med att blöda. Jag hade som mensvärk men sen vid 11-tiden igår så avtog både blödningarna och mensvärkssmärtan/molvärken. Det fortsatte komma lite lite blod bara och det har det fortsatt att göra men inget mer ont. Jag ringde gynmottagningen igår som sa att det inte var så mycket att göra nu för att det var för tidigt att kolla upp det för hade vi gjort ett ultraljud så hade man kanske inte sett något ändå. Sen sa hon också att om det nu är ett missfall så tar kroppen reda på det själv och att någon undersökning inte var nödvändig. Hon sa att vad det lät på mig så som jag beskrev det att det var ett missfall. Så tiden vi skulle få om två veckor till tidigt ultraljud sa hon att vi skulle använda oss för att prata om hur vi skulle gå vidare med behandlingarna istället.Jag var inte alls beredd på dom hårda orden... bara grät i telefonen... Jag fick ju en tid till barnmorskemottagningen för ett hälsosamtal nästa vecka på torsdag så jag visste inte hur jag skulle göra med den. Så idag ringde jag till barnmorskemottagningen också och frågade och då sa hon att om jag ville så kunde vi avboka det hälsosamtalet och istället boka på ett ultraljud så vi kunde se om det faktiskt var ett missfall eller inte. Så vi slapp vänta en vecka till på tiden till gynmottagningen. Hon sa också att det faktiskt finns dom som blöder i sina graviditeter och som man inte vet vad blödningarna beror på men ändå föder friska barn. Jag blev så himla lättad. Vi behöver inte gå i två hela veckor utan vi ska få tas om hand och kolla upp detta om 6 dagar. Min magkänsla säger att det är ett missfall så nu vill jag bara sluta blöda så vi kan börja på tabletterna snart igen, men man kan inte vara helt säker. Jag har hört om folk som skulle haft tvillingar och det ena fostret försvann men att det andra stannade kvar. Man vet helt enkelt inte. Men jag blev så glad att hon på barnmorskemottagningen ville ta hand om mig och hjälpa mig. Så på torsdag nästa vecka har vi ett ultraljud inbokat. Vi får se vad det visar.Jag känner mig tom och oviss. Jag vet inte hur jag ska tänka och känna. Vi berättade iallafall för våra närmsta vänner igår redan och fick väldigt mycket stöd. Nu får vi förvänta oss det värsta och hoppas på det bästa 💕 //Hon