Cd 2 (the final round)

Igår eftermiddag kom mensen. Bara fem dagar efter avslutad Proverakur så det var ju skönt att det gick relativt snabbt. Imorgon är det cd3 och då också första dagen med sista kuren av Letrozole. Låt denna gången bli den gällande. Nu är det vår tur. Nu är det dags att det blir ägglossning, fäster och stannat kvar där. Jag hopas så mycket nu. En del av mig är så himla säker på att den här kuren kommer ge oss en bebis i början av oktober 2019. Medan en annan del av mig har slut på hopp och bara går och väntar på att RMC ska höra av sig igen. Den delen av mig försöker förbereda sig på dels ytterligare år utan graviditet och barn och en IVF. Jag vet att man inte ska ta ut något i förskott men jag vill bara få detta överstökat nu känns det som. Vi ska göra vårt yttersta för att inte ”tänka på” att det är ägglossning när (om) det väl blir det, utan bara försöka vara som vanligt och inte lägga in för mycket måste och tankar i allt.  Fan alltså... emellanåt känns det som min hjärna liksom är två individer och pratar med varandra: - 2019 kommer att bli vårat år. Det är då vi blir gravida och får barn. - Nej hoppas inte på för mycket nu, det har ju inte blivit bra innan så varför skulle det bli det nu? - Sista kuren, borde inte det vara sista chansen. Som ödesbestämt att det skulle gå? - Nej det kan lika gärna skita sig och bli IVF med massor av smärtsamma ingrepp och ändå inte leda till något barn. - I september blir det kanske barn. Tänk så mysigt det hade blivit. Att det äntligen hade gått. - Så onödigt att tänka framåt sådär! Det har ju inte gjort dig gott innan. Du har bara blivit ledsen och besviken.  Så går det runt i min hjärna.  Vi får försöka ta en dag i taget. Imorgon, Letrozolestart.  Hur går det för er andra? Kram på er 💕//Hon