Då kraschar jag

    Ja, det har varit en lång period där min blogg har legat på hyllan då och då. Ibland är det så mycket så vissa saker måste jag prioritera mer än andra helt enkelt. När det kommer till att det blir ett "måste" att blogga är det inte kul längre, ett måste för att läsarna ska stanna kvar och ha något att läsa om. Då är det inte roligt för läsarna heller när jag bloggar för att jag känner att det gått från något jag tycker är superkul till ett måste. När skolan gått från att man ville lära sig till att man nu vill klara proven, då är det inte heller kul.   Tiden finns för vill man något så finns det tid, men tid för att få vila och ta det lugnt behövs också. Man kan inte köra på 100km/h från morgon till kväll, dag ut och dag in utan att vila, då kraschar man. Då kraschar jag. Skola under dagarna, plugga efter skolan, träning, vara tränare, jobba, blogga, och sedan hinna vila. Då kraschar jag. Speciellt om man är som mig och vill att det jag gör ska vara perfekt och jag får inte göra fel, det ska se bra ut annars ser inte jag bra ut utåt. Vad är det för tankar egentligen? Det är inte mänskligt att hela tiden ligga på topp i allt, men man vill det på grund av alla krav man känner från skolan, från omgivnigen och från sig själv. Det är inte bara jag som känner krav, på ett eller annat sätt känner alla ett krav att prestera. Men vissa, till exempel jag, lite mer än andra. Man låter tankar slippra fram om att det man gör inte är nog bra och att man måste prestera bättre.   För ett tag sedan var jag en konsert med några vänner. Jag fick svårt att andas men ignorerade det och tänkte att det skulle gå över. Efter ett tag blev det värre om mitt hjärta slog hårt och snabbare än någonsin tidigare. Jag fick ingen luft. Jag sprang ut och min kropp föll ihop. Allt blev för mycket. Jag kraschade.