Imorgon när kriget kom

Halojsan! Igår fick jag plötsligt feber vilket innebar att idag blev en oväntad sjukdag. Jag har mest spenderat dagen i soffan och kollat på Vänner, då jag inte har energi till så mycket annat. Men jag tänkte ändå att jag skulle svänga inom här och skriva lite. Tyvärr har ju bloggandet varit lite sämre den senaste veckan och så ska det ju inte vara! Men iallafall, nu går vi till själva boken!  Boken heter "Imorgon när kriget kom" och är skriven 1993 av John Marsden. Boken handlar om en grupp australienska ungdomar som åker iväg och campar över en helg på jullovet. (Viktigt att tänka på att det är då som det är sommar där! Första gångerna jag läste boken blev jag jätteförvirrad över årstiderna.) Men när gruppen kommer tillbaka hem upptäcker de att deras hus är tomma och att de flesta av deras djur är döda. Snabbt inser de att något stort har hänt och snart är de gerillakrigare. Jag tror det jag gillar mest med boken är hur den förhåller sig till stereotyper. Vi har en kille som är tuff sportkille, men som när det faktiskt gäller får panik, lämnar vännerna och räddar sig själv. Vi har busen som faktiskt är supersmart och modig och som många gånger räddar gruppen. Vi har Barbien som också visar sig användbar, samt den blyga osv. Nu förenklar jag deras personligheter på ett sätt som verkligen inte är rättvist mot författaren, men det jag vill få fram är att karaktärerna är så mycket mer. Till en början sorterar man dem i alla dessa fack, men sedan inser man att de har massa olika delar av sig själva och att de är otroligt välskrivna. "Hade jag dödat av kärlek till mina vänner, som en del av ett ädelt korståg för att rädda vännerna och våra familjer och befria vårt land? Eller hade jag dödat för att jag tyckte mitt liv var mer värt än andras? Skulle det vara okej för mig att döda ett dussin till för att hålla mig själv vid liv? Hundra då? Eller tusen? Var gick gränsen då jag dömde mig själv till helvetet, om jag nu inte redan hade gjort det?" Jag gillar också att de reagerar på rimliga sätt. Marsden beskriver bra hur de blir fyllda av adrenalin precis när de utför handlingen, men sedan hur de får skuldkänslor senare. Boken har också den bästa huvudpersonen jag vet: Ellie! Som många säkert vet älskar jag starka, kvinnliga huvudpersoner och det är precis vad Ellie är. Tillochmed med det lilla extra. Hon är också smart, modig och omtänksam. Älskar verkligen att hon har så mycket till sig. Det finns en situation som jag speciellt tänker på där hon bryter ihop av stressen, vilket innebär ett hopp i historien. Jag gillar speciellt den scenen då hon bryter ihop precis när man "borde" bryta ihop. Vissa författare lägger inte in karaktärernas svagheter ordentligt och de blir en form av supermänniskor. Men inte här inte! En negativ sak jag måste dela med serien är dock att den är lite för utdragen. Det är en serie på sju böcker, plus tre extra som man kan beskriva som typ en epilog-serie. Författaren hade kunnat korta av vissa delar och bara skriva kanske fem böcker. I den första boken är det massa som händer hela tiden och den är verkligen smockfull av spänning, men framåt den tredje boken blir det lite segare. Däremot har jag läst mycket om honom och han blev påskyndad med att komma med fortsättningen snabbt. Böckerna kom en bok om året, vilket måste ges beröm för att det var snabbt. Men i min åsikt hade han kunnat lägga lite tid på att redigera bort vissa långsamma bitar i de senare böckerna.  Allt som allt måste jag återigen påpeka att detta är min favoritbok. Den är verkligen ett mästerverk och den förtjänar alla priser som den fått (det är många!)