Ich lass für dich das Licht an

   Under fredagens mattelektion googlar jag prognosen för sköldkörtelcancer och finner detta: "Anaplastisk sköldkörtelcancer är allvarligare och andelen som botas är låg.”   Andas in. Andas ut. Upprepa.   Orkar inte vara social. Skit samma. Vem bryr sig? De kan ändå inte förstå. De kommer aldrig att först. Inte på riktigt.    Andas in. Andas ut. Upprepa.   Nej, det är inte samma sak att en hund dog. Inte heller din morfar som var 76. Det är aldrig samma sak. Detta är på ”inte kunna äta eller sova eller fungera alls”-nivån.   Andas in. Andas ut. Upprepa.   Bryter ihop under engelskan. Åker hem och sover istället. Det var länge sedan sist och skönt att ta igen lite.   Andas in. Andas ut. Upprepa.   Ringer Kasper och påstår att jag är sjuk. Nej, nej, jag kan absolut inte ses i helgen. Inte alls. Nej, jag är nog inte bättre till imorgon. Eller söndag. Möjligtvis sent i nästa vecka.   Andas in. Andas ut. Upprepa.   Mamma snälla stanna lite längre. Bara lite till. Jag klarar mig inte utan dig.