En söndag på fotografiska

Förra helgen var jag i Stockholm från fredag morgon till söndag eftermiddag. Hade det jättekul på resan! Under fredagen träffade jag en gammal kompis jag inte träffat sedan lågstadiet, på lördagen gick jag vilse på stan och köpte second hand kläder och på söndagen gick jag till Fotografiska för att kolla på Anton Corbijns utställning 1-2-3-4 och fika. Men nu går jag händelserna i förväg! Det första som stod på agendan var att hitta dit. Det var inte det enklaste för en förvirrad skåning som bara varit i Stockholm två gånger tidigare. Men vi fick iallafall se en massa jättefina kvarter. Har alltid tänkt att Stockholm skulle vara helt nyrenoverat, men vi lyckades hitta en massa gamla gator, så vi kände oss precis som hemma. Anton Corbijn är en fotograf som under 40 år har fångat kända musiker på bild. Jag kände bland annat igen Amy Winehouse, The Rolling Stones och Johnny Cash. Han ställde ut över 400 bilder som han kallade "bortglömda". De var inte alls dåliga bilder, men inte de kändaste.  Min personliga åsikt var däremot att något saknades. Det var text skriven till varje bild, men den var skriven med glansig färg som inte gick att läsa pga ljuset. Sedan kände jag faktiskt att bilderna var ganska tråkiga. Det fanns inget som de ville säga till betraktaren. Det var en bild på en musikikon, oftast ganska ur fokus då motivet pratar eller rör sig, med en bakgrund som inte ger så mycket. Jag funderade liksom över ifall det fanns något han ville visa med bilderna, men jag hittade inget. En utställning jag gillade mycket mer var Bryan Adams utställning Exposed. Han hade fotograferat unga brittiska män under 00-talet som skadats i krig och fått synliga skador. Det fattades ben och armar, på sina håll även näsor och öron och alla var de täckta av olika stora ärr. Han hade ställt upp det mycket snyggt där de oftast bara tittar in i kameran mot en vit bakgrund. Ibland satt de och ibland stod de, inte mycket mer. Det vackra i det enkla, om ni förstår referensen ;) Tyckte verkligen den var sevärd och mycket gripande. Tyvärr har den sista dagen idag.  En annan jag gillade särskilt var Moustafa Janos utställning Every Person Has Lost Something. Jano är en av dem som tog sig över medelhavet i gummibåt medan hans fru och tre barn fastnade i norra Irak. Han ställer nu ut fotografiska montage från krigets Syrien. Hans bilder är genomarbetade och slår en hårt. De är kraftigt redigerade med både ljus och miljö, men man ser vilka delar av bilden som finns på riktigt. Ett exempel är att han klippt in en gråtande Pikachu bredvid en ung pojke som sitter på en trappa till ett bombat hus. Riktigt vackert! Om man googlar hans namn kan man hitta många av hans bilder. Förövrigt kan jag verkligen tipsa om att fika på fotografiska om man är där! Klart att det var dyrt, men riktigt fin utsikt! ^Resten av caféet var heller inte så pjåkigt! ^Påväg tillbaka mot hotellet såg vi ett ställe som hette Ester's så jag var såklart tvungen att ta en bild!