Året som var 2015
Januari börjar med att jag hånglar med helt fel kille. Jag ångrar inget, även igår kväll när jag sitter med två kompisar och går genom 2015s händelser. Jag ångrar inget alls, för just där och då var det helt rätt. Och just då ville jag inget hellre. Så även om det är lagom pinsamt att erkänna nu, så är jag glad att det hände. Februari fortsätter på samma spår; lycklig och nykär flyger dagarna förbi utan vidare eftertanke. Vi åker på skidresa tillsammans, ser mängder med filmer och promenerar. Vi lagar tacos och hånglar. Vi spelar Lego Star Wars och han lär mig att spela några enkla ackord på gitarr. Mars och det händer ingenting alls. (läs: jag går i skolan och allt är så tråkigt och vardagligt som det bara går.) I april börjar den underbara mittenfasen av förhållandet övergå mot ett slut. Det blir skrik, gråt och hårda ord. En helt ny sida växer fram och den skrämmer mig. Jag ringer Alva och gråter. Hon ber mig komma över och vi sitter i hennes och hennes pojkväns lägenhet och pratar ut. De har en planta som heter Kent och jag skrattar åt hur mycket hennes pojkvän bryr sig om den där plantan och vi lagar mat och det känns som att allt ska lösa sig. Veckan efter tar det slut med killen som var fel från början. Sedan kickstartar jag framtiden med att hacka paprika i källaren tillsammans med Carro som gång på gång upprepar att ”… äger inte dig, du kan hångla med vem du vill”. Under maj går det bara bättre och bättre för företaget. Vi har nu en vinst på 600% och vi lever i en lycklig dimma med tidningsintervjuer och författargäster. Prideparaden hinns också med och likaså mitt första stora scoutläger. Jag nakenbadar tillsammans med folk jag precis träffat och vi bestämmer oss för att vi nu är bästisar. Efter den kvällen har vi inte setts mer. Juni spenderas i nya huset och allt känns vilse. Jag har också ansvar för hunden och får dagligen rivmärken och blåmärken. Sedan flyr jag och mamma till en camping i Småland där allt är ungefär lika tråkigt som hemma. I juli kommer paniken över att jag ska åka till Japan och sedan kommer lyckan av att åka. Jag gör allt och är lyckligare än jag någonsin varit. Vi går på spa i Fuji, går vilse i Tokyo, ser tempel i Kyoto, hittar en bambuskog och campar på Miyajiama. Sedan träffar jag Ali och kommer återigen i en lycklig förälskelsedimma. Vi promenerar längs Arena Avenue och i augusti kysser vi varandra på en mörk del av Kiara Street. Han har sånt där lagom stort skägg, inte bara fjun eller stubb men heller inte tomteskägg, utan precis så att det är riktigt skägg men ändå mjukt. Jag gillade att stryka med handen över det och speciellt gillar jag hans brytning. Han börjar skicka godnatt-sms och jag får det där pirret i magen som jag saknat. Under september blir Ali sjukare och sjukare. De skickar honom till ett sjukhus i Tyskland och kontakten blir bara sämre och sämre. Han hamnar i en koma och får inte ta emot besök. Sedan blir han friskare och ska flyttas hem, men hans lungor orkar inte riktigt och han vill inte att någon ska se honom såhär. Oktober tar vid och inget blir bättre för Ali. Vi inväntar en operation som tillslut aldrig blir av. Samtidigt blir jag antagen för ett utbyte och försöker tillåta mig själv att fira. Det är dock svårt när man vet att den man älskar har det så svårt. I november träffar jag kompisar och fokuserar på livet. Jag får nya kompisar och för första gången på länge umgås jag med folk jag älskar och som spelar roll. Storasyster fyller 19 år, jag går bara i skolan vissa dagar och jag läser böcker för första gången på länge. Sakta men säkert börjar Ali försvinna mer och mer. Det går bara inte längre. Och det är okej. För jävlar vad kul det var. December och sover genom skolans luciatåg. Jag anmäler en kille som tog ett steg för långt. Jag lär mig att inte ta någon jävla skit mer. Jag vägrar ta på mig extrauppgifter. Jag säger åt folk att göra det själv, för jag vill stå i centrum av mitt egna liv. Sedan firar jag jul med kompisar och äter gott med vackra människor.