Vecka för vecka - vecka 32

Bild tagen på lördagmorgon vecka 32 (31 + 4)  Mående: Idag gick jag in i vecka 33 och 80 % av graviditeten har passerat. Det är nu 56 dagar kvar till beräknat födelsedatum och barnet uppges vara omkring 40 cm lång och väga 1.98 kg i början av veckan och 2.15 kg vid veckans slut. Men nu till summeringen av vecka 32!  Måendet under vecka 32 var i stort sett bra. I början av veckan kände jag mig nästan lite mindre. Jag har upptäckt att efter varje "växtperiod" är det som att kroppen anpassar sig vid dess storlek. Känslan är att man vänjer sig och det känns nästa som att man får sin "normala" storlek ett tag, sedan kommer ännu en växtperiod och då känner man sig större än någonsin igen. Sådär håller det på.  Jag märker att jag går mer och mer in i den så kallade "gravidbubblan". Jag tänker på barnet väldigt mycket och längtan blir allt större. Jag märker att jag vill prata och förbereda mig inför vad som komma skall. Precis som förra veckan känner jag att relationen till honom där inne bara blir starkare och starkare. Kärleken är redan så stor, det är otroligt att det kan kännas så inför någon man inte ens har träffat.  Cravings: Har insett att jag har en craving för mjölk. Tycker att det är så himla gott med ett stort glas mjölk!!  Hormoner: Hormonerna denna vecka har nog varit lite upp och ner. Jag hade tex ett samtal med Linus om att det känns som att min omgivning inte tar min graviditet på allvar, hehe... Kanske kände jag såhär för att jag är mycket mer inne i min gravidbubblan nu än tidigare, vilket andra förstås inte delar med mig på samma sätt. Jag upplevde även att jag inte var tillåten till att "klaga" på något. Att jag liksom förväntas köra på och vara som vanligt vad gäller jobb, vardagssysslor osv.  "Jag är faktiskt höggravid nu!" sade jag till Linus i mitt lilla utbrott. Såhär känner jag inte riktigt längre, snarare tvärtom faktiskt. Människor runt omkring mig ber mig ofta att ta det lugnt och att tänka på att jag är gravid. Det å andra sidan gör att jag blir lite obstinat och tänker att jag "visst kan köra på som vanligt". Men det kan jag faktiskt inte. Jag märker mer och mer vilka begränsningar jag har, både fysiskt och psykiskt. Jag måste sakta ner på stegen när jag går och jag blir tröttare av aktiviteter. En lite upp-och-ner-vecka helt enkelt.  Sömn: Sömnen har varit kass i vanlig ordning. En natt var jag så varm att jag gick ut i vardagsrummet och öppnade fönstret och lade mig raklång på soffan. Sedan åt jag glass för att svalka ner mig. En annan natt låg jag vaken till halv tre pga EXTREMA krypningar i benen för att sedan gå upp kl 7 och cykla till jobbet. Det här med sömnen är en dålig följetong i denna graviditet.  Vikt och kropp: Har nu gått upp mellan 7-8 kg. Det börjar kännas lite i hälarna och jag har för första gången i mitt liv fått "hårda" hälar. Gjorde därför en hemmagjord fotbehandling härom kvällen.  Övrigt: Det mest anmärkningsvärda denna vecka har varit att jag känt en tyngd neråt. Tyngden har blivit värre och värre ju mer jag rör mig och på torsdagen var den så påtaglig att jag började fundera på om det var normalt. Med risk för lite för mycket detaljer så fick jag en impuls och "kände efter" med fingret och tyckte mig då känna ett huvud som låg där uppe i magen. Alltså jag kom inte åt så att jag kände rakt på huvudet, utan det är ju hud och sådär mellan. Jag ringde in till förlossningen och de tyckte att jag skulle komma upp. Vi åkte upp och jag fick göra en gynundersökning där barnmorskan konstaterade att huvudet ligger nedåt och att hon kunde känna det. Hon sade dock att det inte var fixerat utan ruckbart. Hon trodde inte att jag borde kunna känna det själv. Jag hade en olustig känsla hela helgen och när jag och Linus gjorde små ärenden lite här och var kändes det som att jag hade en fotboll mellan benen och det var obehagligt att gå. Trycket fortsatte och det var skönast att bara ligga på soffan och ta det lugnt. På måndagen (igår) var jag hos min barnmorska och jag beskrev besöket och hon hade även läst i min journal att den tidigare barnmoskan hade skrivit att huvudet inte var fixerat och låg "högt". Jag kände mig lite dum och nonchalerad och tänkte att är jag knäpp som känner något som inte finns? I tron om att det skulle vara som den tidigare barnmorskan hade skrivit undersökte min barnmorska mig. Hon blev helt tyst och sade sedan: "Oj det här huvudet ligger visst väldigt långt ner och det är högst fixerat!".  När jag frågade om det är det jag känner svarade hon att det är det absolut. Ibland blir man lite frustrerad... Hädanefter ska jag lita på min magkänsla och min kroppskännedom. Jag har ju känt att något varit annorlunda och även om detta nu inte är farligt på något sätt så känns det skönt att få min känsla bekräftad.  Det känns ju lite tidigt att huvudet är fixerat, men det finns inget samband med tidig fixering och för tidig födsel. Det försäkrade min barnmorska mig om och jag har även läst på nu i efterhand. Det kan däremot kännas lite obehagligt för mig. I och med att han ligger så lågt känns det verkligen som att jag "har något" mellan benen. Barnmorskan ordinerade mig ingen speciell vila eller så, men jag känner själv att jag inte behöver gå och stå i onödan för det blir obehagligare med trycket då.  I övrigt visar lilla Kanino tecken på att han är en välmående bebis som växer i raketfart. Mitt SF-mått stod på 22 cm sist jag mätte (för ca en månad sedan) och nu har det stuckit iväg till 29 cm. Nu ligger jag strax under normalkurvan och inte på den undre som jag gjort tidigare. Det börjar kännas så spännande. Snart är han här. Men inte för snart bara! Han för allra helst vänta till efter årsskiftet, sedan får han gärna komma direkt efter nyårsafton <3