Vad som än händer, kommer jag alltid att älska dig.

Jag stod i köket och skrapade mat ur hans gamla matlåda. Jag skrek svordomar extra högt för att han skulle höra mig från sovrummet där han satte igång filmen vi skulle se. Han kom ut i köket och tog ifrån mig matlådan, försökte få mig att se honom i ögonen medan jag trotsigt tittade åt ett annat håll. Jag var förbannad och jag ville skylla på honom. Jag ställde in en ugnsform i diskmaskinen och i samma stund som jag ställde ner den, gick den i två delar och mitt lillfinger hamna där emellan. Där brast det. Mitt redan dåliga humör blandades med förtvivlan och rädslan över att göra illa mig. Jag började hoppa jämfota samtidigt som jag höll upp mitt blodiga finger framför ögonen på honom. Nästan anklagande började stora tårar rinna nerför mina kinder.  Han tog min hand i sin, ställde mig bakom hans rygg för att skylla min blick från det skrämmande blodet som rann. Han sköljde mitt finger och jag grät ännu mer över att det sved men också över att livet kändes så förfärligt i den stunden. När jag stod där och snorade mellan hans skuldror insåg jag hur mycket han känner mig. Hur mycket han vet, hur mycket han ser. Han vet att jag gör min olycka till en stor grej, vilket barn jag blir. Han är medveten om hur mycket jag avskyr blod och i brist på riktiga plåster hämtar han svart tejp och lite papper som han plåstrar om mitt finger med. Han tar hand om mig som om jag brutit benet eller fått hjärnskakning bara för att han vet att jag kräver att stå i centrum i situationer som dessa. Han bullar upp min kudde och hämtar citronvatten och spelar med i mitt klagande om hur ont det gör.Han är så fin. Han älskar mig så mycket.  Jag älskar att vara mitt allra barnsligaste jag med honom, hur mycket jag accepteras. Jag älskar honom för att han älskar mig och för den oändliga kärlek han ger mig.