Uppbrott

Jag öppnade ytterdörren och han såg mig rakt i ögonen. Jag fick inte fram ett ljud, stod och stirrade medan han tog sig förbi mig med ett nonchalant hej. Jag vek undan med blicken och tittade ner i golvet. Ville inte att han skulle se mig i ögonen, ville inte att han skulle se rakt igenom mig. Han hade nya kläder. En randig tröja och färgglada tygskor. Jag blev irriterad. Irriterad över att inte få ha varit med och köpt dem och irriterad över att skorna kändes malplacerade på hans fötter. Men tröjan satt som smäck och jag fick en stöt i hjärtat för en sekund.  Det känns naturlig att vara nära, tänkte jag när jag satt på min vanliga plats i hans bil. Samtidigt var stämningen krystad och ingen av oss visste i vilken ände vi skulle börja. Det blev kaos. En explosion av känslor som slutade med en bildörr som smällde igen så högt att ekot varade längre än vad som egentligen var nödvändigt. Min bröstkorg hävde upp och ner, jag rasslade i väskan efter solglasögon som kunde skymma mina blanka ögon. Jag hatar och älskar men egentligen älskar jag honom bara. Och jag hatar att han känner mig allra bäst och att jag känner honom allra bäst men att han låtsas som att det inte är så. Det värsta är att han skulle se rakt igenom mig om han träffade mig på stan. Se mina tankar, nästan höra i vilken takt mitt hjärta slog och veta exakt hur jag mår. Han vet allt och jag vet allt men ändå kan vi inte vara tillsammans. Det är det som gör ett uppbrott allra svårast, att lämna sin bästa vän.