Tveksamhetens tid

Det finns så mycket minnen. Jag tänker på dem dagligen. Brukar le vid tanken eller också bita ihop käkarna tills klumpen i halsen har åkt tillbaka ner i magen.Det har hänt att jag fått blinka bort tårar i ögonen fler gånger än jag kan räkna nu. När jag går på stan, när jag kollar på en film eller när jag står vid chipshyllan och ser våran specialmix. Jag vet inte om jag lider av separationsångest, att det är därför jag äts upp inuti. Jag vet inte om jag ska älska mina minnen eller helt enkelt hata och radera dem. Jag vet inte om jag någonsin kommer att vänja mig vid tanken, eller om jag för resten av mitt liv kommer att känna en viss saknad.Det är alla de där sakerna, allt det som var vi, som jag har så svårt att släppa. Och jag har så svårt att sätta fingret på varför jag emellanåt saknar tills jag krampaktigt måste hålla om mig själv, och ibland inte känner någonting alls. Jag har så svårt att veta vad jag vill och jag har så lätt att vara bombsäker på precis allt.