Tre år av lycka

I fredags var det exakt tre år sedan som jag och Linus satt i min soffa och bestämde oss för att vara tillsammans. Jag minns situationen så väl, hur han för säkert tjugonde gången pratade om oss som om vi var ett ”vi”. På ett omedvetet sätt talade han om en framtid där ”vi” kunde, borde eller skulle göra olika saker. Jag hade några veckor innan noterat detta och skrivit ned det i min dagbok. ”Han pratar om oss som vi” skrev jag och gjorde en glad gubbe efteråt. Den tredje mars 2014 sade han: ”Varför pratar vi om det här ens? Vi är ju inte ens tillsammans.” Jag hade vid det laget börja förstå honom och hans sätt att vara lite smådryg när han kände sig osäker. Hans påstående var egentligen mer en fråga än ett påstående varpå jag svarade: ”Jo det är vi väl.” . Det gnistrade till i Linus ögon och han frågade: ”Är vi?”. När jag sa att vi var det kramade han om mig innerligt, sedan sa han när vi stod i köket: ”Tänk att du är min flickvän nu”. Från den dagen förändrades mitt liv. Jag kan faktiskt inte säga det på något annat sätt. När jag ser tillbaka på mitt liv innan Linus är det lite som att se tillbaka på en annan person. Jag är fortfarande jag, men med helt andra känslor. Det fanns en viss ångest i mig innan. En konstant antydan av att något skavde i mitt bröst och en känsla av att alltid leva i en gråskala. Jag gjorde mycket roliga saker, jag upplevde även kärlek, men jag kände aldrig harmoni. Jag var inte lugn inuti. Här om dagen satt jag på ett café med en vän när jag hörde mig själva säga: ”Jag har ingenting att klaga på. Jag är verkligen lycklig. Jag har varit lycklig i tre år nu.” Ibland blir jag rädd att den där lyckan ska tas ifrån mig. Att någonting hemskt ska vänta runt hörnet och allt bara ska rasera. Det är inte det att jag är ångestfri eller att jag inte har dåliga dagar, för det har jag verkligen. Men överlag, om jag tänker efter, då kan  jag verkligen inte komma på att det finns något riktigt verkligt att klaga på. Ingenting i mitt liv är värt att må dåligt över. Och det är bland annat Linus förtjänst. Men det är också min förtjänst. Jag har sparat två citat i min telefon som jag brukar tänka på ibland, citaten lyder: ”Som du ropar får du svar” och ”Den som vet vad hon vill i livet har alla förutsättningar att kunna förverkliga sina drömmar”. Jag har en tro om att alla människor besitter makten över sitt eget liv. Med tillräcklig vilja och styrka går det att se till att nå dit man anser sig vara förtjänad. Sedan kan det finnas saker på vägen som gör att man faller eller hamnar i sidospår. Tro mig, det har jag också upplevt. Men någonstans inom mig har jag alltid vetat om när en situation inte varit värdig, när något bara varit tillfälligt eller att en person jag somnat bredvid inte gett mig den ro jag egentligen behöver. Jag har alltid haft en inre magkänsla på det sättet. Ibland upplever jag det nästan som att det är oförskämt att säga att man är lycklig. Det finns så många där ute som inte är tillfredsställda med sina liv. Jag förstår dessa personer och jag tycker verkligen synd om dem. Samtidigt måste jag få tillåtelse att ta till vara på den här stunden i mitt liv som jag har just nu och njuta. Jag är dessutom verkligen tacksam. Det är en ynnest att ha fått dessa år och jag hoppas att de fortskrider! Vad är det som gör mig såhär lycklig då? För att återgå till det jag skrev om att ha varit lycklig i tre år handlar det alltså delvis om att ha mött personen i mitt liv. Med Linus är det aldrig knepigt. Vi behöver nästan aldrig brottas i våra tankegångar utan vi upplever och uppfattar oftast saker på ett liknande sätt. Inte på ett sätt som gör det tråkigt dock. Faktum är att det inte sällan finns ett visst motstånd och en utmaning i vår överenskommelse, vilket jag anser är nödvändigt i en intressant relation. Det viktiga är att det finns ett samförstånd, en acceptans och att respektera den andra. Jag respekterar Linus på ett sätt som jag aldrig tidigare respekterat någon förut. Jag tar hänsyn till hans uppfattningar om livet i allmänhet och hans känslor, men inte på ett osunt sätt. Jag undviker att trycka på ömma knappar när jag förstår att det är onödigt, men inte på ett sådant sätt att jag trippar på tå inför honom. Jag vågar stå på mig om det är något jag verkligen vill, och han ger med sig när han inser min passion. Han är öppen för utveckling och ser sig inte färdigställd som person, precis som jag alltid strävar mot förbättring. Det finns dock ingenting med honom som är så bristfälligt att det tar upp halva vår relation till att fixa det. Och jag hoppas och tror att han känner likadant inför mig och min personlighet. Vi är jämlika i vår relation. Ingen står över den andre och ingen befinner sig i underläge. Linus intresserar mig och jag upplever det som att jag fascinerar honom. Han är min bästa vän. Min livskamrat. Jag älskar honom så innerligt mycket att hur mycket jag än försökte beskriva detta räcker inte orden till. Det är en känsla, en övertygelse om att det är han. Han han han. Tre år har gått och jag önskar alla samma konstanta äkthet i sitt liv.