Så många fina minnen

Jag minns hur lycklig jag var den där midsommarnatten då jag hade fest hemma hos mig och han ringde. Han sa att han ville träffa mig och jag lämnade alla mina kompisar kvar hemma, tog mammas cykel och mötte honom på vägen. När vi träffades puttade han av mig från sadeln och jag satte mig på pakethållaren, sedan sicksackade vi med onyktra huvudet över ängsholmsrakan hem till mig. Det var natt men mörkret hade redan dragit förbi och jag lutade mig mot hans rygg och tänkte att det här var början på någonting fint.   Han ville alltid vara nära mig när vi var i samma rum. Som när vi låg i två olika soffor och han ville att jag skulle sträcka ut armen så att han kunde hålla i min hand. Det kunde gå en hel film och han släppte aldrig taget. Vägrade. Tittade nästan sårat på mig om jag var tvungen att släppa och klia mig någonstans. När vi skulle sova ville han att vi skulle ligga sked och inte förrän jag hörde hans tunga andetag som tydde på att han sov kunde jag lirka mig ur hans famn och lägga mig till rätta. Jag har aldrig gillat att ha närkontakt när jag sover. Han kunde få mig att skratta. Än idag har jag svårt att se på honom utan att mina mungipor motvilligt börjar dra sig uppåt. Hans kompisar skrattar ofta åt hans skämt men jag skrattade mest åt när han bara var. Som när han satt ner och lyssnade på mig, hade uppspärrade ögon och verkligen tog in det jag sa. Trots att jag pratade om något som inte intresserade honom lyssnade han alltid uppmärksamt. Ibland kom jag på mig själv och insåg hur komiskt det var och bröt ihop av skratt. Då förstod han ingenting och jag skrattade ännu mer tills han blev irriterad för att jag inte berättade det roliga.  Det finns så mycket fint att minnas. Allt känns emellanåt avlägset men det finns hela tiden där. I hjärtat. En fantastisk kärlekshistoria som inte slutade som i filmerna men som ändå kommer att vara avgörande i resten av mitt liv.