Om att göra slut med någon.

Den här texten skickade en tjej till mig över facebook i början när jag och Oscar gjorde slut. Jag har läst den säkert 20 gånger och varje gång får jag rysningar längs ryggraden för att den är så bra. För att den stämmer så så så bra! "Att göra slut börjar lite som ett myggbett. Man ser aldrig myggan men när man upptäcker bettet så intalar man sig själv att det trots allt är sommar – det har alltid varit sommar – och därför måste det rimligtvis också finnas myggor. Men det kliar, och bettet växer och man kanske ligger på en filt i gräset bredvid varandra ändå och märker inte att det växer som en satans tumör och snart är myggbetten över hela kroppen, och det kliar det kliar som helvete men det är ju bra det ska ju vara bra det har alltid varit bra. Men när man en dag kommer hem från en semester och man kysser inte honom det första man gör när man kommer hem – nej man säger istället "men kan du flytta på dig" och så går man till sovrummet och packar upp väskan och han står bredvid.  Tålmodigt, väntar på att väskan ska bli uppackad så man kan lägga sig i sängen och pussas tills det blir morgon. Då är tumörerna överallt och runt omkring. Man ser dem inte. Man sminkar över dem och ler fast det är bara ett på låtsas. Det är redan försent. Och när jag och mitt ex gjorde slut – det känns som tio år sen men ibland som igår – hade vårt förhållande redan växt till något trasigt och bleknande. Och när jag skulle ta sönder allting stod han redan i dörren och sa: - Du ska göra slut med mig idag eller hur? För båda vet att det redan är över. Att det har varit det så länge. Och man gråter, man gråter för att man kan inte laga det längre. Och man tänker att man älskar varandra, att man måste älska varandra. Att man inte kan vara ensam hur kan man vara ensam det är en omöjlighet. Och sen ligger man ner i sängen mittemot varandra och allting känns som om man bara varit ihop i en enda vecka. Och man gråter och man somnar och vaknar och gråter igen. Och sen reser han sig upp och skriker och säger att jag vägrar jag låter dig inte göra slut. Och man säger att okej, vägra mig det för jag orkar inte. Det är inte värt det. Och när han stänger igen dörren morgonen efter med en resväska och flyttar hem till sina föräldrar igen faller man ihop i en liten liten hög på golvet. Ligger i fosterställning i något som känns som dygn. Man tänker att det inte är värt det. För ensamheten är en olidlig känsla. Och då är det bara en sak som krävs – mod. Mod och ork. Man måste orka resa sig. Man måste orka ta en liten buss till en liten vän och ligga i ett litet knä med en liten hand längs en nacke som säger att det här klarar du. Vi klarar det här ihop. Och jag hade en sådan vän. En vän jag i princip flyttade in hos. Och tillsammans började vi upptäcka nya saker. Saker man inte har tillträde till när man är i ett förhållande. Vi tillbringade varje natt i mörka rum i olika delar av stan. Jag festade tills jag inte kunde stå på mina ben. Kysste pojkar, hamnade på efterfester, dansade längs gatorna. Kände mig yr, hög, lycklig. Ja. Lycklig. För så känns det först. Som en befrielse. När mitt ex ringde var jag kort. - Vad har hänt med dig? - Inget har hänt med mig. Jag mår bättre nu bara. - Men sandra. fattar du inte att du bara mår sämre? Fattar du inte det? Och jag blev arg och slängde på luren för att han störde mig i min dekadens. Och en söndag, det var dagen efter påskafton så ringde min telefon och det var han. - Sandra. Jag har träffat någon. Och efter att vi lagt på satte jag på stereon på högsta volym, hämtade en askkopp från köket och mina cigaretter ur min väska. Och sedan lade jag mig i sängen och rökte tio cigaretter på raken. Blundade, bet mig så hårt i läppen att det började blöda. Och plötsligt kändes allt bara på låtsas. Vad då träffat någon? Vi ska ju vara tillsammans. Det här är ju bara en liten paus tills vi ses igen."