När man tror sig vara värd skiten

Jag har följt mitt hjärta och nu var det var länge sedan jag lyssnade till huvudet. I samma stund som mitt hjärta slog en volt och gjorde en helomvändning har självrespekten gjort likaså. Jag minns en tid då det lyste om mig när jag var ute bland folk. Då jag var stolt över att vara jag. När det inte fanns i min värld att bli sårad, när jag var rädd om mitt hjärta. Den tiden blev som förbi när jag tillät mig att känna vad hjärtat egentligen kände. När jag från att ha vägrat att bli sårad, gå till att tillåta mig själv att bli trampad på. Det är en egendomlig känsla att bli kastad mellan hopp och förtvivlan varje dag. Det är en utmattande och förödande känsla att veta vad man borde göra, men göra raka motsatsen.När man vet att allt egentligen är så infekterat att det inte går att fixa men man stannar kvar ändå för att det är helt omöjligt att ta sig ur. Man hoppas. Att känna hopp kan vara den allra vidrigaste känslan som finns. För innerst inne, i det lilla friska hjärtat som fortfarande finns kvar där någonstans, vet man att det är hopplöst. Jag har underkastat mig själv. Krupit under dörrmattan och inte insett att jag faktiskt inte förtjänar detta.Jag har hoppats in i det sista och nästan försökt tvinga mig på honom. Ibland har det känts som att jag lagt mig tillrätta under hans sko. Bara för att jag trott att han har haft rätten att kliva på mig gång på gång. Men jag har kommit på att jag vill inte det längre. Jag har kommit på att jag nått min gräns vad gäller förödmjukelse. Jag vill faktiskt kliva in på hans dörrmatta, inte krypa under den.Jag vill befinna mig vid hans bröstkorg, inte under hans skosula.