När man dör själsligt

Ibland gjorde jag ansiktsmask på honom. Jag vet inte varför jag kommer att tänka på det, men minnen som dessa slår mig ganska ofta nu för tiden. Ibland gjorde jag ansiktsmask på honom. Även om ingen av oss sa något, visste jag att det var en slags hemlighet oss emellan. Det kändes lite busigt när jag kletade in hans ansikte i den vita smeten och vi var glada. Nästan lite pirriga.   En gång tog jag ett kort på honom när vi låg i sängen. Han hade min snuttefilt kring huvudet och en skinksmörgås som jag hade gjort åt honom på bröstkorgen. Han log ett fjantigt leende och jag tog ett kort på honom. Jag fick svära på att aldrig visa bilden för någon i hela världen.   Vi hade ett sånt där jättebråk en gång innan jag skulle åka till jobbet. Jag tappade kontrollen som jag bara kunde göra inför honom och han tog tag i mina armar och tryckte mig mot diskbänken, bad mig lugna ner mig. Jag minns inte vad vi bråkade om men jag minns rädslan jag kände när jag tänkte att nu lämnar han mig. Han gjorde aldrig det, utan pussade bort mina tårar innan jag gick och han var kvar när jag kom hem. Vi pratade inte om mitt utbrott och han klandrade mig aldrig.   Ibland känns det som att hela vi var/är en stor gemensam hemlighet som vi delar. Som att ingen förstår, ingen har förstått och ingen kommer att förstå. Bara vi. En vän sa för några dagar sedan att den där första kärleken får en att inbilla sig att utan varandra så tror man att på riktigt att man ska dö. Ibland undrar jag om det verkligen bara är inbillning. För även om man inte dör kroppsligt, så dör man själsligt.