Min förlossningsberättelse

Hej igen! I tidigare inlägg lovade jag att göra en förlossningsberättelse men det blev ju aldrig av i och med min bloggpaus. Nu är det nästan exakt sju månader sedan jag födde men minnet ligger fortfarande relativt färskt och jag tänkte att jag skulle skriva lite om den stora dagen ändå.  Jag var beräknad den 15 januari och var helt inställd på att jag skulle föda senare, min gissning var ungefär 22 januari. Trots det var jag totalt URLESS dagen efter nyårsafton och vi hade passerat årsskiftet. Jag drack förlossningsdrinkar, gjorde yoga, gick promenader och framför allt: analyserade varenda litet tecken på att det skulle kunna vara något på gång. Väntan kändes outhärdlig. Alla som har fött barn vet nog vad jag pratar om när jag syftar till de sista outhärdliga dagarna i en graviditet. Men efter några dagar av frustration bestämde jag mig för att ge upp och ställa in mig på att det kommer ta tid. Den 9:e januari låg jag i soffan och tittade på nyhetsmorgon, jag var fast besluten om att inte ”känna efter”. Jag hade börjat få en ihållande ryggvärk några dagar tidigare och värmekudden var vid min sida konstant. Den ihållande värken var precis sådär ”mens-värkig” som man kan ha när man har mens, men den toppade aldrig och den slutade aldrig. Den var liksom bara konstant. Dvs inga riktiga värkar och tecken på att förlossningen hade startat. Plötsligt HÖRDE jag ett knäpp inifrån min kropp. Det både hördes och kändes någonstans bak i ryggen och jag utbrast för mig själv: ”vad faan var det där?”. Det kändes liksom som att något gick sönder inuti mig. Sedan kände jag hur en varm vätska rann ur mig. Till en början blev jag alldeles stel och oförmögen att röra mig. Jag låg bara kvar i soffan och stirrade rakt framför mig. När jag hade samlat mig sprang jag bredbent till toan och väl där började jag kissa helt okontrollerat. Jag blev så himla förvirrad av detta och tänkte: kissade jag på mig? Haha! Sedan slutade jag kissa men det fortsatte sippra ur mig någon slags genomskinlig vätska. Det var inte något vattenfall eller så, utan mer som ett sipprande som kom. Efter en stund avtog det och jag tänkte: nä men det här kan ju inte vara vattnet. Jag hade inte ont, förutom den ihållande ryggvärken. Jag gick tillbaka och lade mig i soffan och var alldeles cool-lugn. Av alla tecken som jag hade sökt under tidigare dagar borde ju detta varit ha revolutionerande, men det var precis som att när det väl hände något på riktigt kunde jag inte ta in det. När jag låg i soffan kände jag hur byxorna blev alldeles blöta och insåg att här kan jag ju inte ligga, soffan kommer bli förstörd. Jag gick tillbaka till toaletten och vätskan fortsatte sippra ur mig. Då kom adrenalinet! Mina händer började skaka och jag tog fram mobilen och ringde till Linus. Han svarade på direkten: -       Hej?! sade han lite för fort. -       Hej….vattnet har gått, sade jag med lugn stämma. -       Va?! Vadå vet du det? -       Ja eller jag tror det. det knäppte till i ryggen och nu rinner det någon vätska ur mig. -       Okej, men då kommer jag hem då? -       Jaaa! Haha sådan surrealistisk känsla! Som vi hade väntat på detta. I mina fantasier hade jag föreställt mig att värkarna skulle börja någon gång på natten. Jag hade trott att jag skulle väcka Linus av att jag hade ont och sedan skulle vi åka in. Visserligen blev det nästan så, men det är en senare historia som jag kommer till… Detta skedde alltså en onsdagmorgon medan Linus jobbade och jag var ensam hemma. Det hela var så spännande! När jag hade lagt på luren med Linus ringde jag till förlossningen. Jag berättade vad som hade hänt och gissa min förvåning när barnmorskan sade att vi kunde få komma in klockan 14.30 för undersökning! Det vill säga hela 6 timmar senare! Haha jag blev så chockad. Men ska jag inte föda barn nu?! utbrast jag. Barnmorskan skrattade och sade att det kunde ta tid. Vid det här laget hade jag inte ens värkar så jag borde kanske ha förstått det. Men jag blev ju så TAGGAD! När Linus kom hem bara någon minut senare (han hade kört i ilfart hem från jobbet), störtade han in i huset och sa: ”Jag går ut och startar Volvon! Har du allt?!” varpå jag får berätta att jag ringt in till förlossningen och vi har fått en tid. ”TID?!” utbrister Linus chockat, ”har vi fått en TID för att föda barn?”. Hahaha! Ljuvligt såhär i efterhand. Men värkarna var ju som sagt inte ens igång och det var bara att vänta. Klockan halv elva på förmiddagen kände jag första riktiga värken. Sedan pågick de med 7 minuters mellanrum resten av dagen. Jag var ändå hyfsat okej och andades igenom smärtan när värkarna kom. Jag var noga med att vara uppe och gå när jag inte hade värkar och gick med snabba steg fram och tillbaka, fram och tillbaka genom hela huset. När värkarna kom stod jag med breda ben och lutade mig mot soffkanten. Jag ville göra mig tung nedåt och liksom ”öppna upp” bäckenet så mycket jag bara kunde. Såhär har jag skrivit i mina anteckningar den 9:e januari: ”Vattnet gick 09.05. Tror jag!!!! 10.44: värk i kanske 30 sek. Nästa: 10.52 också cirka 30-40 sek. Nästa: 11.02 (tror jag, gör inte sinnesont). Värkar: klockan11.11, 11.19, 11.28, 11.44 osv…. Klockan 14.04: Ont när de kommer, ont ont!” Som ni ser hade jag inte regelbundna eller särskilt täta värkar. Den gyllene regeln är ju att få 3 värkar på 10 minuter, så jag var rätt besviken när det inte inträffade för då förstod jag att det inte var på gång på riktigt. Men! Det där stämde inte riktigt på mig någon gång under hela förlossningen. Jag hade nämligen ganska oregelbunda värkar hela tiden, även när det var ”på riktigt”. Jag skulle nog säga att när det kom till mig så handlade det mer om intensiteten i värkarna, snarare än tiden mellan dem för att förstå när det var på riktigt. I alla fall, när det var dags att åka upp till förlossningen för en kontroll var jag ganska säker på att bli hemskickad, även om jag var hoppfull. Jag hade ont vid det här laget och kunde inte direkt prata när jag fick en värk, men jag kände ändå att det var hanterbart och väntade mig hela tiden att det skulle bli MYCKET värre. Det här tankesättet tror jag var ”räddningen” till att jag pallade. Jag väntade mig hela tiden att det skulle vara värre. Till och med under krystningsarbetet så tänkte jag: när blir det sådär riktigt vidrigt att jag vill dö av smärta? Men så upplevde jag det aldrig. När vi kom in för undersökning visade det sig att jag var öppen 4 cm. Vi mätte värkarna och sedan fick vi beskedet som jag absolut inte ville ha: vi kunde åka hem. Jag blev så besviken. Jag hade fått höra att de tog in en om man var öppen 3 cm, så när vi blev hemskickade blev jag faktiskt förvånad. Jag har fått veta i efterhand att de inte hade någon plats för mig på förlossningen och därför tog de inte in mig. De måste väl även ha sett på mig att jag pallade stå ut ett tag till så därför bad de oss åka hem. Jag blev ju förstås besviken för att bli hemskickad betydde ju att det inte var dags ännu och det vara det enda jag ville just då. Dock kände jag att jag lika gärna kunde vara hemma om det nu var så att det skulle ta lång tid. Vi kom hem och jag kämpade på med värkarna som blev alltmer intensiva för varje timme, dock inte tätare. Det kunde variera från 7 till 4 minuter mellan värkarna. Vid 20 sade jag till Linus att vi skulle åka upp och kolla igen. Jag ville veta om det hade hänt något. När vi kom upp var jag FORTFARANDE öppen 4 cm. Här kom nederlaget. Fy vad besviken jag blev. Jag hade ju ändå fått mycket ondare vid varje värk under tiden vi varit hemma. Vi diskuterade med barnmorskorna och jag var nästan förbannad på dem. De påstod att det kunde ta upp till två dagar tills vi hade barnet hos oss. Jag kände att de inte visste vad de pratade om. På något sätt VISSTE jag att det här var på riktigt och SÅ lång tid var det inte kvar. De sade att vi fick komma in om vi ville, men att det kanske var onödigt att bara ligga där på sjukhuset och vänta. De menade på att det var skönare att vara hemma. Med besvikna steg gick vi mot bilen igen. De sade åt mig att bada när jag kom hem och jag gjorde som de sade, men hade vid det laget så ont att badet bara gjorde det värre då jag inte kunde ligga i någon bekväm ställning när värkarna kom. Linus åkte och köpte pizza vid 21 som jag åt ganska mycket av, sedan åt jag glass och hallon i sängen strax innan 23. Att sova var omöjligt, men jag ville ändå ligga i sängen och ta värkarna. Vi satte på Greys anatomi som bara gick avsnitt efter avsnitt utan att någon av oss egentligen kollade. Linus låg bredvid och klockade varje värk och vi försökte hitta något slags regelbundet mönster men det hände aldrig. Det som däremot hände var att värkarna blev värre och värre i smärtnivå. Från och med klockan 23 hade jag RIKTIGT ont och försökte andas mig igenom varje värk så mycket som möjligt. Såhär i efterhand känns det så konstigt, för jag fattade fortfarande inte om det var förvärkar eller riktiga värkar, med tanke på barnmorskornas prat om att det kunde ta flera dagar.. Det var nog därför jag väntade mig ännu värre smärta hela tiden också. Jag sade till Linus att han kunde somna om han ville, men han var fast besluten om att ”vara med” och klocka varje värk. Tillslut var vi så trötta att vi låg med ryggarna mot varandra och vid varje värk andades jag HÖGT och tydligt, och Linus klockade utan att jag behövde säga att jag hade en värk. Jag hade det riktigt kämpigt där i sängen ett tag. Linus var så trött och somnade mellan värkarna. Men varje gång jag fick en värk var han med och klockade. Jag tyckte att det var ganska skönt att vara ensam i min smärta. Jag ville inte att Linus skulle ta på mig eller något, utan jag ville hantera det hela på egen hand. När klockan slog 03 ställde jag mig upp från sängen och sade till Linus: ”Nej nu ringer jag in och säger att vi kommer och nu tänker jag INTE åka hem!!”. Här förstod Linus att det var på allvar. När jag ringde till förlossningen sade jag ungefär precis samma sak som jag hade sagt till Linus och barnmorskan välkomnade oss vänligt. I och med detta var det som att jag kände en viss lättnad. Jag skulle få smärtlindring även om det nu var flera dagar kvar tills jag fick ett barn. Jag var dock fast besluten om att epidural var sista utvägen men jag såg mycket fram emot lustgasen. Väl i bilen kom smärtan på en alldeles ny nivå. Påväg ut mot bilen fick jag stanna två gånger och HÄNGA  på Linus för att ta värkarna som kom med ungefär 1 minuts mellanrum nu. Det var vidrigt att åka bil och ha dessa intensiva och täta värkar. Jag fick ställa mig på alla fyra i baksätet då det var omöjligt att sitta ner i framsätet. Här kunde jag se att Linus blev lite stressad där han körde genom natten. Han slutade klocka värkarna då det inte var någon ide att försöka hålla koll på dem längre, nu kom de ju hela tiden. När vi kom in på förlossningen kunde jag knappast ligga på den där sängen för att mäta värkarna och jag bad om en SNABB undersökning. Hon gjorde som jag sade och kunde konstatera att jag var öppen 7cm. ”Idag blir det barn” sade hon helt självklart. Jag och Linus tittade på varandra och blev SÅ JÄKLA LYCKLIGA! Vi gjorde high five och kände oss riktigt taggade. Nu händer det. Nu får vi komma in. Nu kommer vi inte härifrån utan ett barn. Jag fick på mig den välkända ”klänningen” som kändes som det finaste jag hade haft på mig och vi blev tilldelade ett rum. Jag har hört att många upplever sitt förlossningsrum som ”världens vackraste” och sådär, men jag hade ingen direkt upplevelse av det då jag hade så pass täta värkar att tid och rum var en enda sörja. Jag minns forfarande inga detaljer om rummet. Trots de intensiva värkarna i bilen vågade vi inte riktigt ta med oss alla grejer upp ifall att vi skulle bli hemskickade igen, så när vi hade fått rummet och undersköterskan hade visat mig lustgasen, gick Linus ner för att parkera bilen och ta med alla grejer. När jag satt där ensam i det nersläckta rummet var jag helt euforisk bland värkarna. Jag ringde mamma och hon har i efterhand berättat att jag fick 3 värkar i telefon under de 7 minuter vi pratade.  Jag var alldeles groggy av lustgasen som jag bara SÖG i mig men jag minns ändå mammas peppande ord och dessa hade jag med mig under hela förlossningen. Hon sade åt mig att andas och att lyssna på allt som barnmorskan sade åt mig. Det är ett tips som jag tilldelar alla mina vänner som ska få barn i framtiden. LYSSNA på barnmorskan, var ETT med barnmorskan. Jag tittade barnmorskan i ögonen och tog in allt hon sade, litade fullständigt på henne. Det hjälpte mig mycket tror jag. Den där lustgasen var förresten HIMMELRIKET efter att ha kämpat mig igenom värkarna på egen hand utan smärtlindring till hela 7 cm hemma. Andningen hjälpte mig verkligen också men oj oj lustgasen var livet. Ett annat tips som jag kan ge är att tänka att varje värk inte är mer än ca 1 minut lång, sedan går den över. När den gått över är det precis som att kroppen är helt som vanligt igen. Man skulle kunna springa runt huset när man inte har en värk. Så konstigt men det är väl kroppens sätt att orka antar jag. Även om lustgasen inte direkt är smärtlindring så hjälpte den oerhört genom att få smärtan att kännas som att den var på avstånd. Ungefär som när man ramlar och gör illa sig på fyllan. Man känner det, men inte jättemycket. Haha! När Linus kom upp med vår BB-väska och babyskyddet var det så jäkla mäktigt. Bara att se det där babyskyddet framför mig och veta att det stod där av en anledning. I det skulle vi ta med vår bebis hem <3 Väl inne på rummet satte Linus på musik. Jag minns att vi lyssnade på Lady gaga och Nationalteatern. Linus fick testa lustgasen och det kändes lite som en fest där inne ett tag, vi skrattade och var glada. Jag satt på en pilatesboll och tog värkarna ganska länge, sedan bad jag om ett gåbord som jag gick runt med ett tag. Barnmorskan hade förklarat för mig att det var viktigt att jag kissade mycket så vid ett tillfälle tog jag med mig gåbordet in på toaletten och bad Linus följa med. Jag minns att jag kissade i toaletten och Linus i handfatet, haha! Sedan ville jag lägga mig i sängen och här minns jag det som toppen av smärtan. Värkarna kom riktigt tätt och jag låg på sidan och vände och vred med lustgasen tryckt mot näsan mest hela tiden. Linus satt i en fåtölj bredvid och försökte stötta så mycket han kunde men jag var så inne i mig själv att jag knappt märkte av honom. Efter en stund sade jag till Linus att han skulle ringa på klockan. När han frågade varför sade jag bara: ”Jag behöver prata med dem!”. Han gjorde som jag sade och när barnmorskan kom in sade jag att jag ville bli undersökt. Jag kände på mig att det måste vara nära och mycket riktigt, när hon undersökte mig var jag öppen 10 cm. Nu börjar vi sade hon och jag tänkte: Äntligen! Här förklarade barnmorskan att hon kunde känna mina hinnor, dvs vattnet hade inte riktigt gått. Det där sipprandet jag hade haft under hela dagen var bara ett litet ”hål” eller något på en av hinnorna. Jag visste inte ens att man hade två hinnor? Barnmorskan frågade i alla fall om jag ville att hon skulle ta hål på hinnorna och det ville jag förstås. När hon gjorde det FORSADE det ut vatten och jag tänkte: aha det är det här som är vattnet! Sedan kom värkarna med en helt annan styrka än tidigare. De gjorde egentligen inte ondare, men de kändes på ett annat sätt. Det var liksom mer kraft i dem. Det var alltså dags att krysta. Jag fick återigen en nytändning och kände att nu jävlar. Barnmorskan bad mig att ställa mig på alla fyra i sängen, medan hon fällde upp ryggstödet som jag kunde stå och luta mig mot. Jag kände en kraft nedåt och kunde inte stoppa mig själv. Linus stod uppe vid mitt huvud och jag pressade ihop läpparna samtidigt som jag skrek liksom inåt och nedåt. Det var det sjukaste ljudet men jag kunde inte bry mig mindre! Jag hade fortfarande lustgasen i ett stadigt grepp kring munnen men vid det här laget hjälpte den inte längre och jag minns att jag blev förbannad och bara kastade den ifrån mig, haha.  Mitt i allt det här var det byte av barnmorskor. Vi blev ju inskrivna kl 03.30 och 06:55 började mina krystvärkar, dvs mitt i personalskiftet. Jag minns bara att helt plötsligt stod det en ny barnmorska precis intill mitt ansikte och presenterade sig. Lite konstigt kan tyckas att de bytte mitt i mitt krystningsarbete, men just då brydde jag mig inte nämnvärt. Och jag är ändå glad över att det blev det där bytet, för den barnmorska som sedan förlöste mig var så HIMLA bra. Den andra var också jättebra, men henne träffade jag knappt eftersom att de lämnar en själv inne i rummet under värkarbetet. Det var också en grej som jag blev förvånad över. Jag hade trott att man hade personal inne hos sig hela tiden, men de kom bara in och tittade till en lite då och då. Nu var ju inte jag där så länge visserligen, från att jag blev inskriven tills att jag födde tog det exakt 5 timmar.  När det nya ”teamet” kom in blev jag ombedd att ta mig ner på golvet och sätta mig på en pall. Omöjligt tänkte jag, men de propsade på och hjälpte mig ner på golvet. Här var klockan 07:10 enligt min journal. Väl nere på golvet och den där pallen sade de till Linus att sätta sig bakom mig och hålla i mig, medan barnmorskan satte sig mitt emot mig och höll mina händer. Linus hade sina armar lirkade under mina armhålor samtidigt som han höll i mina axlar och meningen var alltså att han skulle hålla emot medan jag hade som en slags ”dragkamp” med barnmorskan. Jag höll i hennes händer och drog allt vad jag hade medan jag gjorde de sjukaste urkrafts-ljuden. Detta var det mest smärtsamma under själva krystningsarbetet. Men jag tyckte nog ändå att själva värkarna gjorde ondare än krystandet.. Jag tyckte att det var tungt fysiskt att krysta, men då gjorde jag ju i alla fall något. I värkarbetet ska man ju egentligen bara försöka hantera smärta. Jag var helt säker på att jag skulle föda på denna pall, för jag trodde verkligen att nu måste det väl vara klart snart. Men icke. Efter kanske 20 minuter på pallen sade barnmorskan att jag skulle upp i sängen igen. DÅ trodde jag att det var heeeelt omöjligt, men på något sätt kom jag upp i sängen. Jag har faktiskt inget minne av hur det gick till. Väl i sängen lade jag mig på sidan, med ena benet upp mot någon slags ställning. I denna position KÄMPADE jag för kung och fosterland.  Det är lite konstigt för jag hade på något sätt en bild av att jag ville föda på sidan, men jag hade aldrig sagt det till någon. Jag skrev nämligen inget förlossningsbrev och jag hade inte sagt något till Linus. Men jag kände att den ställningen skulle passa mig och helt oplanerat blev det så jag födde tillslut. Linus stod vid sidan om mig och jag höll honom runt magen varje gång jag krystade. Stackaren fick hålla emot när jag bara drog och slet i honom. Tillslut fällde de upp en ställning på sängen som jag kunde hålla i istället. Linus fick även ställa sig ”där nere” och agera fotstöd för mitt ben som barnmorskan ville att jag skulle sätta upp mot honom. Det andra benet pressade jag mot barnmorskan. Så ja, Linus såg ALLT, bokstavligen. Haha! Han fick även känna på huvudet som åkte ut, in, ut, in.. De pratade om att bebisen hade mycket hår och vid ett tillfälle tog de min hand så jag fick känna på hans lille huvud som då alltså var INNE i mig. Och visst kände jag massa hår! Det gav mig ytterligare styrka. Jag bara krystade och krystade och krystade. Det dröp verkligen svett om mig. Vid ett tillfälle krystade jag så mycket att barnmorskan fick säga åt mig att sluta pressa på för jag inte ens hade en värk. Haha! Jag var så jäkla slut men jag ville bara att det skulle vara över så jag körde på. Jag minns att jag tänkte under tiden jag krystade: Gud vad länge man krystar, varför har ingen sagt det förut? Men senare förstod jag att jag hade ett väldigt långt krystarbete, hela 1.5 timme. Tydligen låg han lite på sidan på något sätt och inte rätt ner i ”kanalen”, därför blev det så långt. Sedan samlade jag kraft. Barnmorskan sade åt mig att ”våga vänta” på nästa värk. Jag gjorde som hon sade och andades in ut, in ut och hämtade så mycket luft jag kunde. Sedan krystade jag. Plötsligt var ALL smärta över. Barnmorskorna utropade grattis och sedan hör jag ett litet men högt skrik. Jag ligger på sidan och lyfter upp mig på armen för att se. Jag tittar ner och där ligger han. Han skriker och skriker och jag vänder mig till ryggläge och sträcker ut armarna, vill hålla honom direkt. Jag gör tjutande ljud, jag har aldrig hört mig själv göra något liknande förut. Det är inte gråt, det är bara tjut. "Älskling" är det första ordet jag säger till honom när jag får honom i mina händer. Han är så liten och så fin. Älskling, älskling upprepar jag gång på gång. Det var ett så spontant ord som bara kom till mig direkt jag såg honom, att han var min älskling. Så given. Så MIN! När jag har honom på mitt bröst känner jag mig så lättad. Jag tittar på hans lilla huvud och han tittar upp på mig medan han pickar med huvudet. Han pickar och pickar och det ser så jobbigt ut att hålla upp det där lilla huvudet men han släpper mig inte med blicken. Det är som att han kämpar för att TITTA på mig. Alltså det var helt otroligt. Det går inte att förklara samhörigheten jag kände direkt. Min bebis. Min min min bebis. Linus kommer runt till min sida (han har filmat) och vi tittar på honom tillsammans, känner på honom och pussar på honom och varandra. Skrattar och vi båda gråter av lycka inombords, men ingen av oss har några fysiska tårar ännu. Vår son var äntligen här. Och han är perfekt! Här fick jag ett sådant adrenalinpåslag att jag började skaka i hela kroppen helt okontrollerat. Jag hackade tänder och bara darrade. Det var inte obehagligt eller så men jag blev så himla förvånad för det har aldrig hänt mig förut. Jag frågade barnmorskorna om jag frös eller vad som hände, haha! De sa att det var adrenalin och så småning om gav det med sig. Så sjukt ändå! Kicken man fick. 08.29 den 10 januari en tordagmorgon fick livet en helt ny mening. Allt annat kändes oviktigt. Vår älskade, perfekta son var hos oss och han var så lik mig. Det var faktiskt häpnadsväckande. Både jag och Linus tyckte det. Han var dessutom så otroligt vacker. Alltså på riktigt är han den vackraste bebis jag har sett. Inte för att han var lik mig haha, utan han var så himla slät och fin i hyn. Inte sådär skrynklig och röd som nyfödda brukar kunna vara. En liten lustig grej som hände bara några minuter efter att jag fått upp honom på bröstet var att en sköterska kom in med en telefon i handen och sade att det var min mamma. Mamma som inte hade hört något på 5 timmar (haha det är inte ens länge) från det att vi blivit inskrivna och jag ringde henne mitt i värkarna, tyckte att det hade gått evigheter och var utom sig av oro. Hon hade ringt både mig och Linus men ingen av oss hade ju svarat (förstås!) så tillslut hade hon ringt till förlossningen för att höra hur det gick. Då hade jag PRECIS fött så sköterskan kom in med telefonen för att fråga om jag ville prata. Det ville jag och när jag fick telefonen sade jag bara: ”han är här, han är här” och där kom första tårarna. Vi grät båda två i telefonen utan att säga så mycket mer. Det var faktiskt en jättefin stund för det var precis som att jag förstod i och med det samtalet. Sedan kom de där mackorna och den lilla flaggan. Jag tyckte inte att det var något speciellt med det faktiskt, vilket många har sagt att det är. Jag var helt uppslukad av händelsen och min lilla lilla bebis. Linus tog på sig ansvaret över sin lilla son direkt, satte på den första blöjan och var med vid mätning och vägning. 3334 gram och 49 cm lång. När vi kom upp på BB hamnade vi i den där fantastiska bubblan. Vi var så löjligt stolta och tog foton som vi skickade till familjen. Sedan bara njöt vi. Den mest overkliga känslan i hela livet. Att få ett barn som man ska ta hand om för all framtid. Det är en sådan omedelbar kärlek som riktigt drabbar en. Gud vad jag grät! Jag grät till och från i flera dagar efteråt, av lycka.  När man föder barn är det en hel del som händer efteråt och som jag absolut tycker att man ska prata om. Men det vill jag inte göra i detta inlägg. Det kan jag göra senare. Det var min förlossningsberättelse.  Här var när man kämpade för att starta förlossningen!  Äntligen hade det börjat!  Strax innan 23 när det började bli riktigt jobbigt.  Här sitter jag på pilatesbollen och har precis fått den ljuvliga lustgasen.  Där var det inte så roligt längre. Nu var han här!  Alldeles nykläckt! <3  Här hade vi fått komma upp på BB och han låg i min säng.  Alltså lilleeeeen!  En trött och lättad pappa på BB<3 <3 <3  Första natten tillsammans. Han låg på min arm. Sedan låg han såhär VARJE natt på mig under sina två första månader. Så mysig tid!  Alltså älsklingen <3 <3