Men du kommer alltid vara något av det finaste som hänt.

Dina tunga andetag bredvid i sängen framkallar ångest hos mig. Du är så fin där du ligger. Så fin och och barnsligt naiv. Jag stryker dig över håret, ryggen, armen och skapar mönster med fingertopparna över din hud. Samtidigt skapas en klump av sorg i min hals och stenar tumlar runt i mitt bröst.   Tusen frågor och ännu fler anklagelser till mig själv. Hjärtat värker av kärlek till dig men magen vill inte riktigt hålla med. En saknad av mystik, bergobalbane-åk och toppar och dalar. Det finns inget kvar. Jag önskar att jag kunde undvika vad jag känner men konsekvenserna blir för stora. Jag kan inte låta bli att gråta när du somnat sådär fint intill. Du vill alltid ha mig nära, en hand i min nacke eller min rygg mot ditt bröst. Som om sömnens frid inte omfamnar dig om du inte känner min hud. Jag kryper undan och förbannar mig själv återigen. Jag borde vara så nöjd. Så nöjd, så nöjd, så nöjd. Jag är för ostadig för att vara i detta. För nyfiken för att trivas. Jag är för velande, tvetydig och förvirrad. Jag har en resa att kliva på, en enorm självutveckling. Jag måste ta mig igenom det utan att ta med mig någon annan på vägen.