Man kan andas på riktigt, och på låtsas.

Man slutar andas en stund. Liksom trycker på paus och står som förstenad. I flera dagar är man en vandrande kropp utan själ. Sedan är det någon, kanske något, som trycker på play igen. Man tar ett djupt andetag och börjar långsamt andas några ettriga korta andetag. Man börjar sakta ta några steg framåt. Man börjar le, men aldrig, aldrig skratta. Man får tillbaka någon slags gnista i ögonen. Man gråter inte i badkaret bara för att det påminner om när ni låg där och han strök ditt hår under skrovliga fingrar. Man börjar sakta göra platser till sina egna igen. Man slutar trycka på sin mobil varannan minut för att se om han har hört av sig. Man klarar av att kolla på en film som handlar om bara lite, lite kärlek.   Sedan sitter man på tåget och någon kommer in med samma parfym som han. Och man slutar andas en stund.