Livet...

Idag känns mitt liv sådär. Är halvkrasslig och har haft en sjuk magvärk hela natten och morgonen. Dessutom känns allt runt omkring menlöst. Jag och en vän pratade om det över en fika igår. Att vardagen liksom försvinner, man jobbar/går i skolan och längtar till helgerna hela tiden. Är det så livet ser ut nu? Vad bra allt var när man gick i gymnasiet egentligen, då umgicks man och gjorde saker nästan varje dag. Fy jag vill inte bli vuxen! Men jag antar att det blir vad man gör det till, om man tar sig i kragen och hittar på saker efter jobbet så försvinner liksom inte bara dagen och bli menlös. Jag har på riktigt jordens ångest över att bli vuxen och vara arbetande. Varje dag?! Hur pallar man? Jag har dessutom ångest för hela livet. Det är som att hela min livsplan är kraschad. Vad hemskt egentligen, jag gör slut med min kille och har ingen plan för livet längre? Men så blev det för mig. Alla de där planerna om ett vitt hus med röda knutar, vem har jag dom med? Ingen. Vill knappt ha dom längre heller. Passar liksom inte in med någon annan jag vet. Det har varit så många vändor i livet på sista tiden. Verkligen jättemånga. Mina vänner, min familj och knappt jag själv hinner med. Det händer så mycket nytt och det kan tyckas vara ohälsosamt men för mig är det aldrig nog. Jag njuter av att ha det så, och blir uttråkad när en dag är den andra lik. Nu blev det ett "funderingar-över-livet-inlägg" märker jag, men ibland måste man få skriva av sig. Imorgon är det helg och nya tag! Puss