Kämpa

Jag kan inte annat än att buga och bocka för solen som värmt mitt hjärta de senaste dagarna. Den kunde väl inte komma lägligare! Jag har haft ett par härliga dagar, har suttit med en kaffekopp på fik, uteplatser och ännu mera fik. Jag har pratat med olika vänner som alla kommit med goda råd. Jag har känt att livet börjat, för att i nästa stund känna att jag inte riktigt vet vart jag står. Det är mycket som väntar och min största svaghet är väl att vänta. Ibland måste jag varva ner och inte skynda på livet. Just nu är jag själv för första gången sedan det hände. Jag sitter i Emmas soffa medan hon är iväg och jag har precis städat hennes lägenhet i brist på sysselsättning. Jag är jätterädd för att vara själv. Jättejätterädd. På alla sätt och vis. Jag är rädd för att vara ensam i en lägenhet, att sova själv och att bara vara...själv. Att inte höra ihop med någon. Det är svårt att inte göra det längre. Det är som att jag glömt bort hur man gör, hur man är sin egen person. Vad hemskt egentligen, att det blir så. Att man liksom inte är huvudpersonen i sitt eget liv, utan att man ger huvudrollen till någon annan. Jag inser att jag måste sätta mig själv först på ett sätt som jag inte kan minnas att jag gjort tidigare. Det är svårt. Otroligt svårt faktiskt. Jag ska verkligen försöka bli min egen huvudperson. Jag ska kämpa för det. För så väl känner jag ändå mig själv, att jag vet att det kommer bli en kamp.