How weak was the foundation I was standing upon?

Man är så arg för att han är så arg. Man ringer honom hundra gånger, varvar det med sms. Får inte ett enda svar.  Man skriker febrilt i kudden och paniken växer för varje minut som går. Det är fredag och klockan slår kvart i tre på natten. Han är ute någonstans och jag ligger här. Man blir medveten om sina hyperventilerade andetag vilket är det enda ljud som hörs i det nattsvarta rummet. Ljusskenet som finns i rummet är från telefonen som man hetsigt knappar på medan man funderar på vart han befinner sig och vad han gör. Man kollar facebook och instagram sjutton gånger för att få någon slags tecken, en liten ledtråd om vem han är med. Man skapar en historia i sitt huvud om vad han kan tänkas ha för sig sedan korgen stängde klockan två. Fyllekatastrofer under loppet av fyrtiofem minuter hetsar min hjärna. Blir så otroligt pissförbannad över att han inte svarar i sin jävla telefon, för att i nästa stund bli hjärtskärande orolig ifall någonting har hänt. Sedan ligger man och gråter för att man inte vet hur man ska överleva utan honom och sedan gråter man ännu mer när man kommer på att ingen någonsin skulle ringa mig i första hand ifall han råkade ut för något. Sedan blir man arg igen. Och när han tillslut ringer klockan ett dagen efter är man så fruktansvärt lättad över att höra hans röst att man varvar skrik och gråt om vartannat. Sedan blir han arg för att man är ett stort psykbryt, "han hade ju bara råkat somna". Man blir sams igen och  allt är bra tills nästa fredag då det börjar om igen.