Halvvägs!

Jösses! Nu har halva tiden gått. Det känns faktiskt lite stort, vart tog tiden vägen? På ett sätt känns det som att jag har gått och varit gravid i hundra år. Samtidigt känns det som att det är en EVIGHET kvar. Jag tror att jag börjar komma in i känslan som gravid mycket mer nu. Allt är inte lika nytt och främmande längre. Det tog nog ganska lång tid för mig att ställa om mig. Även om jag och Linus verkligen ville och hade planerat att skaffa barn så var det en stor omställning vad gäller livsstil där i början när jag väl blev gravid. Jag har ju alltid varit lite av en festprisse, älskat att dricka vin och att äta mina charkbrickor. I samband med att jag plussade blev det KANONsommar och jag fick inte göra något av det jag tidigare ansett vara några av livets höjdpunkter. Jag tror att jag hade lite svårt att hitta nya nöjen. Det var också skrämmande att hela tiden riskera att "göra fel", dvs äta fel saker och dricka fel saker. Jag var dessutom rädd för att träna, bada och allt vet vad. Nu när halva tiden har gått känns det helt naturligt att ägna sig åt annat än fest och uteliv på helgerna. Jag och Linus har det så himla mysigt och jag ser värdet i att hitta på en massa andra roligheter som inte har med alkohol att göra under den lediga tiden.  En annan sak som graviditeten har gjort med mig är att den omvärderat mina prioriteringar och vad som är viktigt på riktigt här i livet. Jag och Linus låg och pratade om det i soffan igårkväll. Det är nästan som att man har gått in i en annan dimension av livet. Allt jag gör och tänker baseras på det jag har inom mig. Linus sa en sådan fin sak igår som jag verkligen kunde relatera till. I mötet med andra människor slås han av tanken att ingenting annat än att vi ska få barn betyder så mycket längre. Man bryr sig liksom inte om vad andra tycker och tänker om en, för det finns något som är så himla mycket viktigare. Det är svårt att förklara. Han menar ju inte att han har fokuserat på vad andra tyckt om honom tidigare, men jag förstår precis vad han menar. Jaget  är liksom inte centralt längre, det är barnet inom mig. Allt ifrån andras åsikter till materiella ting är egentligen oviktigt. När jag går på stan och ser andra människor drabbas jag nästan av en overklighetskänsla: "tänk att jag går här och är gravid! Ser folk inte att jag bär på det största någonsin?!"  kan jag tänka. Haha, jag förstår ju att min graviditet inte är världens mittpunkt för andra, och jag är väldigt noga med att inte förvänta mig att folk ska tycka det heller. Men ändå, det känns riktigt stort. Jag har längtat efter att få vara gravid och att bli mamma hela livet. Det är verkligen något som jag alltid har haft som mål. Det bara finns inom mig som en självklarhet. Nu händer det.  Samtidigt som jag bara vill lägga mig ner och sova fram tills dess att januari är här, vill jag försöka njuta av tiden som gravid. Jag känner mig kvinnligare än någonsin, som om jag besitter en vidunderlig kraft. Att skapa ett barn i  kroppen. Det är otroligt vad kroppen klarar av! Vad vi kvinnor klarar av. Det känns bra att bära på en son. Jag ska lära honom allt om kvinnan och hur man respekterar henne.  Halva tiden gått och jag har precis känt de första buffarna utanpå huden. Han hälsade på mig för första gången på min födelsedag. Vi var ensamma om stunden, han och jag. Jag blev rörd av händelsen.