Första kärleken ska göra ont.

Jag var fjorton och hade på mig skor med liten klack. Svarta med rundad tå, min bästa vän hade likadana fast i bruna. Det var ännu för kallt för att ha dem ute men jag bar dem så fort jag kunde ändå. Älskade hur jag fortfarande var en bit kortare än honom trots den lilla upphöjningen i hälen.  Han plåstrade om mina skavsår som skorna orsakade när vi kom hem på kvällarna. Jag lekte med hans ögonbryn i sängen medan han höll en arm kring min midja. Vi kunde ligga i den där sängen i timmar. Prata, tjafsa och ge av varandras kroppar. Jag var fjorton och hade på mig platta skor med svartvita ränder. Det hade blivit varmare och jag hade slutat använda jacka. Frös ändå lite på bänken där jag satt och lindade armarna om mig själv för att hålla värmen. Han satt bredvid och stödde armbågarna mot sina knän. I sitt stela tillstånd vägrade han att se på mig och jag undrade varför han inte erbjöd mig sin tröja som han brukade. Jag grät tårar som han flyktigt torkade bort och jag visste att han var förlorad. Han följde mig till busshållsplatsen och lämnade mig med en tafatt kram. Jag såg när han gick och undrade när jag skulle få se honom igen. Mitt hjärta krossades i samma stund han försvann ur mitt synfält. Jag blev aldrig riktigt hel igen.