Eftersom jag inte får skriva till dig, hoppas jag att du läser min blogg.

Hej, du som var mitt allt. Idag har det gått en vecka sedan vi bestämde oss för att bryta helt. En vecka sedan vi bestämde oss för att inte prata, inte höras. Ingenting. Det känns som att halva jag har sprungit bort och gömt mig någonstans. Som att halva jag är borta, försvunnen. Jag tänker på dig varje dag. Om kvällarna är det värst. Det tar ungefär en timme extra att somna varje kväll. Jag vet att när jag väl har börjat tänka på dig kan jag inte sluta. Ligger och vrider och vänder i lakan som blir alldeles svettiga och skrynkliga. Har fortfarande svårt att ligga med huvudet vänt åt din sida. Jag hatar att öppna ögonen och se att platsen är tom. Ingen ryggtalva, inget ansikte som ser sådär fridfullt ut. Ingenting. Jag försöker att undvika att minnas allt vi gjort. Tvingar mig att tänka på annat när jag kommer ihåg hur du pratade med mig. Det är de värsta, att minnas dina ord. Våra ord. Jag vet att du förstår vad jag menar... Jag vill skriva till dig minst var tredje timma. Berätta om något, höra hur du mår eller fråga om något som jag vet att du har koll på. Många gånger har jag skrivit och suddat, skrivit och suddat. Vet att jag inte får. Att det skadar dig mer än gynnar. Du sa att det var respektlöst och jag förstår hur du menar. Jag har bara så svårt att acceptera, för jag vill inte förlora dig helt. Jag vet inte om du kan förstå det men jag ville verkligen inte det här. Jag levde i någon slags fantasi om att vi kunde vara kvar i varandras liv utan att det skulle göra ont. Det var dumt av mig att tro något sådant, för det gör ont. Oj vad ont det gör vissa gånger! Men saken är den att det gör ont att vara utan dig helt också. Ondare. Jag har svårt att vara mig själv på samma sätt som jag var med dig. Har många gånger svårt att veta hur jag ska bete mig. Du höll liksom upp mig, gjorde mig trygg i mig själv. Jag har inte insett förrän nu hur mycket stadga du verkligen gav mitt liv. Jag har emellanåt svårt att vara hemma hos mamma. Det känns svårt att vistas på den plats där du och jag byggdes upp. Vårat rum, i köket där vi gjorde mat och i vardagsrummet där vi trängdes i samma soffa. Det är där vi blev vi, det är där jag var som lyckligast. Du ska veta att jag minns allt, precis allt. Jag kommer alltid vara stolt över dig, över oss. Jag kommer alltid vara tacksam. Även om alla vackra kärleksförklaringar numera förvandlats till glåpord vill jag att du ska veta att jag förstår. Jag vet vem du är, jag vet att bakom all denna fasad finns endast kärlek. Och jag bryr mig om dig. Mer än vad jag bryr mig om någon annan. Jag älskar dig och jag kommer alltid att älska dig. Du kommer alltid vara en del av mig, och du kommer alltid äga en bit av mitt hjärta. Jag släpper allt för din skull. Om du behöver mig är jag där direkt. Jag finns här för dig, glöm inte det. Din Paulina