Då jag vet att jag gjort allt jag kan, ger jag mig rätten att ge upp.

Den dagen du försvann ur mitt liv förstörde du det, säger han och jag blir svettig av ilska. Jag borde kanske bli ledsen av hans hårda ord men mest blir jag arg och sorgsam. För det är precis det här som är hela grejen, att jag aldrig menade att bli någon annans liv. Jag har varit en fångvaktarinna. Jag gick in i ett förhållande där jag automatiskt tog på mig en roll som jag aldrig riktigt varit menad att ha. Jag kanske får skylla mig själv men det fanns liksom inget annat att göra i den stunden. Jag tog på mig för mycket, ett ansvar som egentligen inte var mitt. Ett omhändertagande som inte var hälsosamt för min egen del. När jag säger att jag behöver utvecklas som person är det den biten jag pratar om. Jag måste lära mig att ta hand om mig själv. Inte sätta någon annans liv i första hand. Det är inte meningen att en person ska hålla en annan person i schack. Bördan blev för tung. Det gav mig inget att omhänderta men inte bli omhändertagen själv. Det blev för mycket ansvar. Som om jag tänkte tankar åt en annan person. Jag fick för lite tid att vara ung och ansvarslös själv. Jag vill också bli påmind om saker, bli tillrättavisad och få en klapp på axeln när jag betalat en räkning i tid. Det blev för mycket förväntningar på mig, som om det var självklart att jag var den som fick allt att fungera. Jag orkade inte längre. Jag var inte en egen person, utan en klippa för någon annan att luta sig mot. Jag vet att jag gjorde allt jag kunde. Att lämna var inte bara ett sätt för mig att utvecklas, utan också för honom. Jag var tvungen att gå vidare för att komma vidare och likaså behöver han. Tillsammans klarar vi inte det, de gamla vanemönstren har blivit alldeles för djupa. Därför blir jag arg när han säger att jag förstört hans liv genom att lämna det. Jag ska aldrig mer bli någons allt. Jag ska aldrig mer vara anledningen till att någon annan klarar av att leva ett sunt och ordentligt liv. Det är inte romantiskt, det är självtärande.