Att vara 20 och inte veta någonting

Det är mycket som snurrar i huvudet just nu. Det är så mycket som har hänt. Det är som om jag levt i en bubbla de senaste fyra månaderna. Som om jag inte varit riktigt vaken, bara irrat omkring. Tidigare har jag alltid varit säker på hur jag vill att min tillvaro ska se ut. Har haft rutiner och livet planerat in i minsta detalj. Men det senaste året har jag velat ha allt och ingenting. Det är som om jag aldrig blivit nöjd. Jag klandrar ingen annan, jag vet att problemet ligger hos mig själv. Ibland funderar jag på om det är en sådan person jag är. Den typen liksom. Den som aldrig känner sig helt tillfredställd. Å andra sidan finns det stunder i livet som jag känt just den känslan. Fullständig tillfredställelse. Som när jag gick i åttan och var bästa vän med Elin. När vi skrattade oss till magkramp flera gånger om dagen. Då var jag verkligen lycklig. Och sedan åren med Oscar. Redan när vi började träffas kände jag det, den där tillfredställelsen. Jag har aldrig varit så lycklig, så nöjd, som då. Men sedan är det som om jag tappat bort mig själv. Som om jag slutat veta vem jag är. Blivit en främling fast att jag betett mig, pratat och sett ut likadant. Därför har det varit så svårt att se förändringen, märka den. För att det är inuti som det har hänt något. Tankarna går annorlunda och den där känslan av att vilja ha mer har börjat smyga sig inpå. Jag vet inte ens vad jag velat ha mer av. Kärlek, pengar, skönhet, vänskap... Jag vet inte. Jag har haft några konstiga månader. Jag kan inte säga att jag inte har haft kul, för det har jag. Men ibland får jag en känsla av att det inte varit verkligt. Som en blurrig dröm som ligger någonstans långt bak i det förflutna. Som om det är nu jag vaknar upp. Det slår mig hur ung jag verkar. Hur ung jag faktiskt är. Jag fyller 20 år om fyra dagar och förväntar mig att jag ska veta precis allt redan nu. Men faktum är att jag vet ingenting. Förutom en enda sak.