Att säga hejdå.

Vi stod utanför min port och jag undvek att ha ögonkontakt med honom. Jag skulle lämna ett papper men vi stod kvar trots att det redan var gjort för länge sedan. Jag hade inget smink och en toffs på huvudet men det gjorde ingenting för att det var han. Han har sett mig i alla vinklar, i alla urhemska lägen och han har älskat mig ändå. Vi borde lämna varandra men gör det inte för att vi båda vet att det är sista gången på länge som vi ses. Hela luften andas hejdå och vi vill bara inte ta steget. Jag stirrar ner i marken och undviker hans blick. Är rädd för hur jag kommer att reagerar om mina ögon möter hans. Om jag kommer gråta eller börja skratta. Jag inser efter ett tag att jag gör båda delarna om vartannat. Jag står ca en meter ifrån honom och försöker se hur han mår. Kan inte låta bli att nämna att han borde raka sig och han reagerar som om det är världens normalaste sak att jag säger det. Egentligen har jag inte rätt att tillrättavisa honom längre, men det känns helt naturligt när jag gör det. Till slut kan jag inte hålla mig, tar ett enda steg fram till honom och tar tag i bröstet på hans tröja. Tittar upp i hans ögon och säger att du gör ingenting dumt nu, bli inte en sämre människa. Han skrattar och jag börjar gråta på riktigt. Han stirrar åt ett annat håll, han har alltid hatat att se mina tårar. Sedan är det som att inte han heller kan hålla sig och han tar mig i sin famn. Han har en grå tröja på sig som blir fläckig av mina tårar. Han lägger en hand i min nacke och den andra på korsryggen. Sedan trycker mig som han alltid gjorde förr och håller mig nästan krampaktigt. Jag motstår en impuls av att lukta honom i nacken, kanske till och med kyssa honom. Han frågar hur jag mår egentligen och jag nickar bara ett nej som svar. Vi vet att det är hejdå, vi visste det redan innan vi sågs. Det blir för jobbigt att vara bästa vänner. När han slutligen sätter sig i bilen och jag går tillbaka in i porten är det ingen av oss som på riktigt vill lämna platsen. Han vet inte att jag står kvar i porten länge länge och han vet inte att jag vet att han sitter kvar i bilen länge länge. När han tillslut kör iväg och jag ser bilen försvinna bakom hörnet vet jag att han försvunnit ur mitt liv. På riktigt.