And then it stoned me...

Jag dansade i underkläderna i mitt tomma vardagsrum till tonerna av Grease-låten ”You’re the one that I want”.  Jag var ensam för första gången i min nya lägenhet och struntade i att basen mest troligt dånade in till grannen. Jag röck klänning efter klänning från galgarna i min garderob och provade dem sedan framför spegeln medan jag fantiserade om sommarens bravader. Jag var lycklig och rös sedan till tonerna av Van Morrisons röst.Morrison sjöng ”And then it stoned me” och jag föll ihop i min säng medan tårarna sprutade ur mina ögon. Precis så. Precis så kändes det, precis som Morrsion sjunger. It stoned me, verkligen. Jag är själv. Jag kravlade efter hans hud på platsen där han brukade ligga. Hans plats. Så tom. Det är så nu. Så tomt, så tomt, så tomt. Och det är nu det kommer. Det där jag vetat skulle komma. Paniken. Saknaden. Fy fan den där saknaden. Men vad trodde jag? Att jag skulle ta mig igenom det här utan att inse? Nej. Jag inser när jag packar ner hans porslin i lådorna. Har svårt att se för tårarna skymmer min blick när jag rullar ihop glasen i tidningspapper. Jag inser allt den 31 maj, dagen innan han ska flytta ut. 1 juni. Vad är kvar av oss då?Sedan dansar jag igen. För jag kan inte göra annat. Jag är inte lycklig men jag dansar ändå. För det är så jag gör när jag vill glömma. Jag dansar mig in i glömskan. Och jag ska dansa hela sommaren.