Året som gått

Hur öppnar man det här inlägget? Jag har inte bloggat på flera månader. På något sätt vill jag komma med något rasslande, något kul. Men det första inlägget på flera månader kommer att vara något som är ganska typiskt för dagens datum och även typiskt för att vara en blogg: nämligen en sumering av det gångna året.  År 2017 har varit ett skitår på många sätt. Det började med aborten som jag gjorde i januari. Den medförde många stora och omtumlande känslor, Idag är jag tacksam över att jag gjorde den. Det var det absolut nödvändigaste just då och jag hade inte upplevt många positiva saker som jag har gjort under året om jag inte hade genomfört den. Dock var det där och då bland det mest känslofyllda jag gjort och det var absolut inte någon bra start på året. De första månaderna på året innebar också mycket tumult i min familj. Mamma och Tomas var nyskilda, mamma hade flyttat till en egen lägenhet och de sålde huset som vi alla höll så otroligt kärt. Det var så extremt sorligt. Än idag vill jag undvika att åka på ängsholmsrakan bara för att inte drabbas av olustkänslan av att det inte finns någon definitiv koppling till det stället. Jag är ändå uppvuxen där under alla somrar i hela mitt liv. Först i mormors sommarstuga varje sommar och sedan från att jag var 14 och vi köpte huset och jag bodde där på heltid. Det är fantastiska minnen!  Sedan kom en ljusglimt när jag, Linus och hela familjen åkte till Thailand i mars. En nystart för Tomas och mammas relation och allt började kännas som vanligt igen. I slutet på resan tog Tomas ett återfall och allting föll. Några månader följde av ovisshet, ilska, besvikelse och sorg.  Men sedan kom sommaren. Jag och Linus tog vårt pick och pack och flyttade ut till sommarstugan i Ostra. Jag köpte en moppe som jag kunde åka in till jobbet med den första sommarmånaden innan semestern. Och semestern sedan! Vilka otroliga dagar. Det var som att leva i ett solljus. Många nämner dåligt väder när de pratar om sommaren 2017. Jag förstår ingenting. Jag har en annan uppfattning när jag ser tillbaka på dagarna som var alldeles sprudlande och fyllda av ljus. Jag och Linus drack mycket vin tillsammans. Både själva i sommarkvällarna på altanen i Ostra, och med andra. Vi for runt på moppen kors och tvärs efter hammarbykorset och trodde att vi hade vår egen lilla värld där innanför. Hammarbykorset kallas det vägskäl som kommer när man har passerat en bit utanför stan här i Eskilstuna.  En stor del av vår fantastiska sommar är Alexandra och Martin. Jag och Linus har hängt med dem väldigt mycket och vi har haft så himla roligt tillsammans. Passande nog hade de köpt ett fantastiskt hus i januari. Huset ligger i närheten av vår sommarstuga. Det ligger alldeles enskilt ute på en åker och det finns inga grannar runt omkring. Detta bidrog till en hel del fester där ute och inga blyga eller försiktiga sådana. Var det inte brakfester  med massor av folk så var det alltid någon där ute som var sugen på vin. Tillslut kändes det som att jag och Linus hade en egen säng där på övervåningen i deras stora hus. Vi åkte även på en liten semestertripp med husbil tillsammans. Även det är fantastiska minnen som innehöll en hel del galenskaper. Bland annat somnade jag i en hallonbuske och gästerna gick skallgång efter mig i natten. Någonstans där tog semestern slut och det fick vara nog med alkoholintagen. Men inte helt och hållet förrän jag hade min dundrande 25-årsfest med Astrid Lindgren-tema. Även den var otrolig och man kan säga att vi gav grannarna i Ostra en sista fest att irritera sig över.  Sedan kom hösten. Festandet fick sig ett abrupt slut och det var skönt. Det kändes som att jag festat ur mig de sista dropparna av suget som fanns kvar och jag var redo för en ny period i livet: nämligen arbete. I augusti började jag på mitt första riktiga heltidsjobb som lärare på SFI. De två första månaderna var fantastiska. Jag upplevde inte en enda gång att det var jobbigt att gå upp till jobbet. Allt var nytt, lärorikt och utvecklande. Jag kände mig stolt över mig själv varje dag. Denna känsla höll i sig, och gör fortfarande idag. Men i oktober började studierna ta fart och jag gick in i en konstant känsla av stress. Jag hade aldrig i mitt liv kunnat tänka mig att det var det här som folk pratade om när de pratade om stress. Jag kan nog säga att jag var snudd på utbränd och är kanske lite fortfarande även om det lugnat ner sig betydligt.  Den första kursen var så extremt intensiv och jag kände en enorm press att klara av den. När det dessutom visade sig att den hölls i Västerås blev jag riktigt ångestfylld. Jag satt på bussen med en påse i handen ifall att jag skulle spy, och jag försökte komma på olika strategier som gjorde att jag skulle klara av bit för bit mot skolan. Det var riktigt hemskt. När jag fick godkänt på tentan var det sådan enorm lättnad att jag inte kan förklara det. Det kändes som att jag skulle klara allt. Sedan satte de andra två kurserna igång och denna gång gick de samtidigt vilket gjorde att jag har blivit tvungen att dubbelplugga till två kurser, samtidigt som jag har jobbat heltid. Ni hör själva, det är ju galenskap. För några veckor sedan lämnade jag in den ena tentan och jag har ännu inte fått något resultat (håll tummarna) och den andra tentan är i januari. Sedan har jag en omtenta någon gång i mars som hänger kvar från förra terminen. Sedan är jag förhoppningsvis klar med detta och då ser jag fram emot att endast ha arbetet att fokusera på.  Det här med arbete kombinerat med studier var alltså ingen höjdare, och jag känner att det har påverkat mig väldigt mycket. Det tillsammans med den intensiva sommaren har gjort att mitt halvår här på slutet varit betydligt lugnare än tidigare i mitt liv.Bortsett från stressen känner att jag trivs med den här mer lugna  sidan av mig själv. Jag känner mig så hemma i min lägenhet och jag tycker att jag har fått till myset där hemma på en alldeles ny nivå. Jag älskar helgerna, frukostarna, filmerna, de små utflykterna i friska luften. Och vad jag älskar min relation! Den trygga, stabila delen av mig själv. Linus ger mig verkligen allt. Utveckling, humor, kärlek, bekräftelse, trygghet, nyfikenhet.  Men framför allt ger han mig framtidsvisioner. Vilka drömmar vi kan skapa tillsammans! Den bästa stunden är när vi målar upp livet tillsammans i våra samtal. När det pirrar och längtar i kroppen för allt som komma skall. Livet går från klarhet till klarhet när vi är tillsammans. Här precis innan jul sålde vi Ostra. Vad vemodigt det kändes i hjärtat när vi skrev på kontraktet med den nya ägaren. Men vilken vinst sedan! Det gjorde vi bra tillsammans och det hela gör att vi så småningom kommer närmare vårt mål: ett nytt hus. Det är den största drömmen just nu.  År 2018 känns som ett år där drömmar tar vid. Saker och ting reder ut sig. Jag är beredd!