Ångest

Det är måndag och jag vaknar direkt av vibrationsljudet från min mobil. Det är som om jag aldrig riktigt sovit. Öronen har fokuserats vid det där ljudet, liksom väntat och när det äntligen brummar i tystnaden är det som hela jag lyfter en meter ifrån sängen och jag är med ens klarvaken. Det är han. "Varför ringde du inatt?". Fan. Vad ska jag svara nu? Varför ringde jag egentligen?   För att ångesten ville äta upp mig innifrån och jag vred nästan kroppen ur led av smärta.     Jag kliver upp på skakiga ben och inser att söndagsångesten hånskrattar för glatta livet än idag. Jag drar med mig mitt vita duntäcke ut i soffan och sätter mig och stirrar. Inte ens frukost som annars är det bästa jag vet kan jag förmå mig till att göra. Strirrar på min mobil och räknar minuterna mellan varje sms vi skickar. Jag vet att jag bara plågar mig själv genom att ha kontakt men vad gör man när hjärtat hänger i lösa trådar ifrån resten av inälvorna där inne? Man greppar tag i varenda liten bekräftelse man får om att han fortfarande tänker på dig. Jag inser att jag är på bristningsgränsen när jag står ute i köket och knyter nävarna för att liksom känna om någon slags stryka fortfarande finns kvar i kroppen. Tårar skymmer min blick och jag är bara så jävla äckligt trött på att känna ångesten i varje centimeter av min kropp. Tänker för mig själv att vad gör jag nu, vad fan gör jag nu? Jag bara forsätter att andas.