Det var som att du öppnat ett fönster. Till en krets där jag inte kom in. Oh, kanske om jag var vacker. Kanske om jag var din. Oh, vad gör vi nu?

  Kan vi inte bara gå i ide fram tills studenten i juni? Allting skulle bli så mycket enklare och bättre. Ni stänger dörren som om vi inte visste att ni pratar. Om oss. Om alla. Bara en massa jävla prat. Läcker som en dålig tampong i lingonveckan. Inget blir bättre förrän ni slutar prata. Blir så trött på allt detta prat. Kan ni inte bara hålla tyst om ni ändå inte har något vettigt att komma med? Jag förstår bara inte hur ni tänker. Jag är väl också en människa med gränser. Gränser som ni allt för många gånger beträder. Jag blir bara så förbannad. Usch, ni har ju för bövelen ingen stil.    Allting blir i sådan obalans. Ena veckan jättestressad och finner ingen riktig struktur för hur jag ska gå tillväga med saker som andra antagligen bara struntar i som vanligt. Stress är inte bra för någon, det vet jag, men å andra sidan så vet jag att det är ett gott tecken för mig som betyder att jag ändå på nåt vis kommer få sakerna gjorda. Och gjorda blir de allt, och med gott resultat, precis som jag strävar efter. Men när dessa saker är borta: ja vad händer då? Inte ett skit. Och andra veckan blir då jävligt lugn och oproduktiv. Nästan för lugn, om jag ska vara ärlig. Jag känner ändå på något vis att jag skulle vilja tränas ännu mer för framtiden och dess innebörd, så som vidare-studier och dylikt. Fast å andra sidan är det jäkla skönt att inte alltid ha en massa plugg...    I'm out of here.   // Cecilia