When Mauritius gives you lemons....

vår dag började verkligen otroligt bra. Vi åkte på sockerrörsmusem och var hur taggade som helst på livet.  hittade en koffert med mina framtida initialer. och blev su sen avslutade vi besöket med lite drinkar, lunc lek av olika slag.  mitt i allt började mamma må dåligt och sen svimmade hon av och var medvetslös i 20 min. Aldrig i hela mitt liv har jag varit så rädd. Trodde på fullaste allvar att min mamma skulle dö i mina armar en lördag mitt i livet på Mauritius. Henens ögon var livlösa och jag kan fortfarande när jag blundar se henne tomma blick. När hon tillslut vaknade upp åkte vi till ett sjukhus i närheten som är det sjukaste jag sett. Förutom att det saknade stängbara dörrar gick herrelösa hundar in och ut ur sjukhuset som om det vore det mest normala. Hygienen var inte att tala om och efter två timmars väntan på besked från vårt försäkringsbolag tappade jag det.  på nästa sjukhus (som var mycket bättre) fick hon röntga hjärnan och man gjorde utförliga utredningar på henne. Dock utan vidare resultat. Vi vet fortfarande inte orsaken till det hela och är ständigt oroliga.  efter 3 dagar på sjukhus blev vi äntligen utskrivna. Och vi har låtit flyga ner en läkare som ska flyga hem henne ikväll.   kan inte med ord förklara hur vidrig upplevelse det varit. Att vara i Afrika på en ö där ingen överhuvudtaget har kompetens nog att ens stava min mammas namn rätt trots att de har henne id kort framför sig är ofattbart. Jag har aldrig känt mig så hjälplös och har konstant gråtit utan anledning. Gick runt och grät i mataffären. Har liksom haft fysisk smärta inuti mig och har knappt orkat andas. Hoppad verkligen att utredningen hemma i Sverige kan ge resultat. Ytterligare en faktor som gjort mig otroligt besviken är försäkringsbolaget som enkelt svarat  att man får ge sig till tåls- vad menar de? När man ligger på ett sjukhus med sin mamma som precis legat livlös i ens armar och hundar går ut och in, vadå ge sig till tåls? Skicka ett bättre sjukhus till oss så åker vi dit. Kan inte med ord förklara. Men är otroligt tacksam över alla som hört av sig och undrat, erbjudit hjälp på tusen sätt - det är ovärdeligt och det är familj också, glöm aldrig det.  Denna semester slutade upp i katastrof. Inte bara pga detta utan flera andra orsaker som jag kommer skriva ett separat inlägg om. Nu ska jag njuta av sista timmarna med mamma innan hon flyger hem!!