en trasig människas bekännelser

Det var en solig dag på en ö med de tre viktigaste människorna i mitt liv, det var den finaste av drömmar. Min mammas leende medan hon gick ner i det genomskinliga havet, min systers skratt efter några öl och min pojkväns konstanta behov av att prata. Jag minns ju bara små fragment - plötsligt handlade jag viktiga och nödvändiga hygienartiklar till en inlagd mamma och jag grät, varje minut efter den värsta stunden i hela mitt liv. Det gick inte att hejda tårarna och jag vet att jag heller inte var ett dugg ledsen utan bara så otroligt obeskrivligt chockad och rädd, livrädd. Jag åkte till Mauritius som någons dotter men slutade upp som kapten över ett bångstyrigt skepp.  Plötsligt öppnade jag ögonen och så var vi hemma igen. Hemma. Jag kunde andas normalt igen, jag slutade att gråta också. För allt var ju bra, trodde vi. Har nu tillbringat en månad, fyra veckor,  v-a-r-j-e dag från morgon till kväll på sjukhus. Om någon frågar vad jag jobbar med pekar jag på mamma och svarar "detta" för det är ett heltidsjobb att ha hela sin värld på sjukhus inte minst för att sjukvården i Sverige är bedrövlig och man måste läsa på, ligga på och skrika för att folk ska agera.  Och man inser så mycket när man tror att man ska förlora den personen man älskar allra mest i hela universum. Man får extensiella problem för jag vet helt ärligt inte om jag orkar leva utan mamma, jag vet inte hur man gör, jag fungerar inte utan henne och varje dag i 25 år har jag tagit det förgivet. Det är så mycket som faller ihop utan den typen av person - min bästa person i alla kategorier. Samtidigt tappar allt annat betydelse, jag bryr mig inte om att äta, plugga, sova eller andas för det är sekundärt i jämförelse med mamma. Ingenting är värdefullt längre och livet är så otroligt skört. Det kan förändras på en endaste sekund och jag har aldrig varit medveten om det. Jag har alltid varit livrädd för döden men mest för min egen del men att min mamma någonsin skulle lämna mig ensam har aldrig varit i mina tankar men nu vet jag, någon dag kommer hon inte finnas kvar hos mig mer och tills dess måste jag vara tacksam för varje dag jag får tillsammans med henne oavsett om det är på sjukhus, på en paradisö eller hemma i Bromma.  Jag vill flytta tillbaka till mitt flickrum. Landa varje kväll i ett hus där jag är några trappsteg från att höra mammas andetag. Men mamma bor inte hemma. Hon skrattar inte längre och orkar knappt resa sig från sängen. Den starka kvinnan som fostrat mig att alltid vara min egen person, stå på egna ben och aldrig ta skit från någon är på väg att ge upp och det gör otroligt ont att se. Varenda andetag gör ont och har gjort förutom just den dagen vi landade i Sverige igen. Jag längtar tills min riktiga mamma kommer tillbaka. Även om det är en bit kvar, jag har tid och tålamod. Mamma måste bara ha viljan. Resten står jag för, jag lovar.  Och samtidigt som jag har svårt med andetagen finns det människor där ute som andas åt mig. Så fina människor som hör av sig. Människor som absolut inte hade behövt ringer och frågar vad de kan göra, om de kan bära mig eller andas åt mig. Varje gång jag faller står ni där och tar emot mig och det finns inga ord jag kan använda för att beskriva min tacksamhet. Har jag såhär fina människor omkring mig? Är det på riktig, är ni på riktigt? Jag hade aldrig klarat den här månaden utan er - aldrig. Och även om det är många motgångar just nu vet jag att det finns ett slut i detta. Vi kommer ta oss igenom detta, min lilla familj. Och jag kommer vara lyckligare än någonsin. Men just nu är jag trasig, en trasig dotter som kämpar sig igenom varje dag och som lärt sig otroligt mycket om "bästa vänner", fina människor, tålamod och oro som smärtar enda in i själen.