
Vardagspussel
Jaa ni.., detta ständiga vardagspusslande med maten. Jag är så dålig på att laga mat men även att vara uppfinningsrik. Det blir ofta samma gamla vanliga visa. Pasta Pesto, Köttgryta, Fisk i ugn, korvgryta, stekt fisk - allt känns som om det bara är samma gamla tjatiga recept och trots att jag ibland testar nya recept så blir det aldrig som jag vill! Antingen blir det smaklöst eller så smakar det inte alls gott, förstår inte varför just matlagning ska behöva vara så himla svårt för!
Jag älskade att laga mat förr men nu har jag liksom tappat sugen och nästan inget känns så där riktigt gott och lockande längre, Marcus lyckas alltid och jag bara känner mig så förbannat värdelös när det kommer till matlagning. Det har ju inte alltid varit så och jag kan inte undgå att undra vad det är som har fått mig att inte laga mat.. men jag ger inte upp! Det ska tame attan gå vägen!
I helgen har man haft middagsbjudning för första gången - Marcus bror, syster och hennes fästman var middagsgäster - det var mycket trevligt. Vi har även hjälpt min mamma och hennes sambo med att tömma deras gamla hus på grejer då de inte ska ha kvar det då de numera äger ett eget. Så det var vad vi gjorde denna helg. Jag som tänkte att det kanske inte skulle bli så mycket att göra men så var det helt tvärtom.
Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig.
Ilska…
ILSKA..,
Det är vad jag känt sen senaste operationen.
Djup, bubblande och överflödande rå jävla ilska…
För att jag återigen behöver sätta livet på paus. För att det aldrig någonsin i helvete kan få vara lugnt i livet. Jag är så förbannat fucking jävla trött på att ständigt kämpa. Jag vill skrika ut min aggression, jag vill slå på något/någon, jag slå/kasta sönder saker.
För att få utlopp för det, men djupt inom mig vet jag ju att det inte är hälsosamt.
Så här är jag och sätter ord på det.
Vad grundar det sig i?
Jo, det är så jävla orättvist. Jag har kämpat som ett djur att hålla mig över vattenytan, hela mitt liv har känts som en ständig kamp. Inte en sekund har det fått vara lugnt och gå bra, utan det har varit utmaningar på utmaningar under majoriteten av mitt liv och jag är så FÖRBANNAT jävla less på skiten.
Har det inte varit fysiska utmaningar/problem så har det varit psykiska, på grund av inre faktorer som jag kunnat påverka och sen yttre faktorer som jag inte kunnat påverka själv, någonstans i allt här så känner jag att nu får det väl för fan i mig vara bra!
- Från att ha varit mobbad,
- Inte få rätt stöd i skolan,
- en mamma som kämpade sig blodig för min skull men som inte blev hörd
- Ett skolsystem som inte fungerade för fem öre och som tillsammans med BUP totalt missade min ADHD DIAGNOS
- Läkare som påstod att jag bara var sen i utvecklingen men som sen visade sig faktiskt ha medicinska orsaker
- Behöva genomgå 2 icke hälsosamma relationer med misshandel, så väl fysisk som psykisk.
- Missad kronisk sjukdom som hade kunnat minskat mitt lidande avsevärt om det uppenbarats tidigare
- Förlossningsdepression.
Till att SLUTLIGEN hitta att jag hela tiden haft en hjärna som blivit extremt påverkad av ett ökat tryck pga för mycket vätska i ventriklarna.
”Men hon är bara sen i utvecklingen…”
”Men, har du provat att försöka ignorera dem?”
”Du har bara så här ont för att du inte tränar”
”Det är bara och lämna hur svårt ska det vara?”
*känna smärtan av handflatan som träffade min kind*
*känna smärtan av när han klämde ihop min hand så hårt att jag fick blåmärken från förlovningsringen för att markera vad jag gjorde var fel*
*Att tyst bara lyssna och ta emot den skit som kastades på mig när han stod och skrek över mig*.
”Du är en sån hora”.
”Vad fan sminkar du dig för? Du är ju så ful ändå”.
”Håll käften din jävla Fitta”
”Men gå härifrån då, åk till ___ jag bryr mig inte”.
Ärligt talat,
HÅLL KÄFTEN
Det får fan i mig vara bra nu…