Sjukt många besök och tjat på vårdcentralen + Sjukt många prover + besök hos specialist x 3 = Diagnos.

Ja, som rubriken lyder så har de senaste månaderna varit minst sagt ett helvete. Med läkarebesök, blodprover hit och blodprover dit, besök hos sjukgymnast, röntgen, magnetröntgen, för att sedan träffa en specialist på US i Linköping. Att ha fått inpräntat att det går över om du tränar, det hjälper ju med smärtstillande - fortsätt med det, "vi har ingen förklaring till din smärta", det är vanligt för kvinnor att ha dessa smärtor.... Etc.. en harang av bortförklaringar istället för att tidigt sätta in rätt undersökningar, rätt blodprover, rätt behandlingar..  Någonstans inombords visste jag att något var fel, men efter ett tag tappade jag tålamodet, och jag ringde in till vårdcentralen berättade att den här förbannade smärtan försvinner inte trots smärtstillande, trots träning, trots sjukgymnastik, trots starkare värktabletter. Jag behöver bli tagen på allvar.  Först då när jag verkligen tröck på, då jävlar kunde jag helt plötsligt få träffa en specialist. Först där och då hos läkaren i Linköping kändes det som att de tog mig på allvar för första gången.  Efter alla beställda prover och undersökningar fick jag äntligen en diagnos. En bekräftelse på att jag inte inbillar mig, att det inte bara är så här för att jag är en menstruerande kvinna. Jag har en kronisk sjukdom.  Bechterews sjukdom/AS Av all den information jag kunnat samla ihop idag så är det en sjukdom som angriper benvävnad och muskler. Immunförsvaret har fått fnatt och anser att dessa saker som är bra för kroppen inte är det. Den gör så att benvävnaden förhårdnar vilket orsakar stelhet och en hel del smärta.  Den är som sagt kronisk och det är viktigt att den upptäcks tidigt för att tidigt kunna lägga in förebyggande medicin. Nu äntligen kommer behandlingen börja. Fick kortison för smärtlindring och det hjälpte direkt vilket var en enorm lättnad!  MEN...  Varför ska det vara så förbannade jävla svårt för sjukvården och lyssna på kvinnor och vår smärta? Jag fattar inte.  Varför ska det vara så svårt att inte avfärda oss med förklaringar som är rent av skrattretande?  Tacka vet ja min sambo och familj som pushat och funnits där, som orkat med mina smärtperioder, som funnits där i alla väder trots allt.  Tror inte jag hade klarat det här utan dom.