Magasin
Slumpa blogg
Topplista

Vanliga frågor
Kontakta oss
Annonsera

Logga inStarta ny blogg
Logga inStarta ny blogg
  • Magasin
  • Topplista
  • Annonsera
  • Info
    • Vanliga frågor
    • Kontakta oss
    • Annonsera
    • Sekretessinställningar
    • Devote på Instagram
    • Devote på Facebook
  • Starta blogg
  • Logga in
TopicRocket
  • TopicRocket
  • Kategorier
  • Arkiv
  • Om mig

Relief.

7 maj 2015

I take on step forward but it always ends up with two steps backwards. Loving someone the way I loved you was toxic, I didn’t realize at the time that what you did wasn’t ok.

I knew deep down that everything I went through together with you, would never translate into something worthwhile. It wasn’t something to hold onto.

I wish I had the knowledge I have now, back then. If I did, then maybe I might of never been in the situation that I am today.

Dealing with my demons, it’s a struggle. It’s an ongoing battle, fighting to keep my head above water. The memories of you are a constant reminder of how badly I viewed myself back then.

How badly I wanted to be loved. How badly I needed affection.

One step forward becomes two steps back.

Thinking of the times that your fist connected with my face and how your hands wrapped around my neck. How many times I had to cover up the bruises, clean myself up just so you could go at it again.

It enrages me, to a point of no return. I’ve thought about doing harm, to you for what you did to me. But my heart stops me.

You pollute my mind, spreading your poison in my body with every heartbeat and with every breath I take.

I don’t know how many nights I’ve cursed your name, feeling the rage, the pain, the regret and the relief.

Relief of having you out of my life.

 

Relief because I’m finally free. 

0kommentarer

Ilska…

17 april 2025

ILSKA..,
Det är vad jag känt sen senaste operationen.
Djup, bubblande och överflödande rå jävla ilska… 

För att jag återigen behöver sätta livet på paus. För att det aldrig någonsin i helvete kan få vara lugnt i livet. Jag är så förbannat fucking jävla trött på att ständigt kämpa. Jag vill skrika ut min aggression, jag vill slå på något/någon, jag slå/kasta sönder saker. 

För att få utlopp för det, men djupt inom mig vet jag ju att det inte är hälsosamt. 

Så här är jag och sätter ord på det.  
Vad grundar det sig i? 
Jo, det är så jävla orättvist. Jag har kämpat som ett djur att hålla mig över vattenytan, hela mitt liv har känts som en ständig kamp. Inte en sekund har det fått vara lugnt och gå bra, utan det har varit utmaningar på utmaningar under majoriteten av mitt liv och jag är så FÖRBANNAT jävla less på skiten. 

Har det inte varit fysiska utmaningar/problem så har det varit psykiska, på grund av inre faktorer som jag kunnat påverka och sen yttre faktorer som jag inte kunnat påverka själv, någonstans i allt här så känner jag att nu får det väl för fan i mig vara bra!  

- Från att ha varit mobbad,
- Inte få rätt stöd i skolan, 
- en mamma som kämpade sig blodig för min skull men som inte blev hörd
- Ett skolsystem som inte fungerade för fem öre och som tillsammans med BUP totalt missade min ADHD DIAGNOS
- Läkare som påstod att jag bara var sen i utvecklingen men som sen visade sig faktiskt ha medicinska orsaker
- Behöva genomgå 2 icke hälsosamma relationer med misshandel, så väl fysisk som psykisk. 
- Missad kronisk sjukdom som hade kunnat minskat mitt lidande avsevärt om det uppenbarats tidigare  
- Förlossningsdepression. 

Till att SLUTLIGEN hitta att jag hela tiden haft en hjärna som blivit extremt påverkad av ett ökat tryck pga för mycket vätska i ventriklarna. 
 
”Men hon är bara sen i utvecklingen…” 

”Men, har du provat att försöka ignorera dem?”

”Du har bara så här ont för att du inte tränar”

”Det är bara och lämna hur svårt ska det vara?”

*känna smärtan av handflatan som träffade min kind* 

*känna smärtan av när han klämde ihop min hand så hårt att jag fick blåmärken från förlovningsringen för att markera vad jag gjorde var fel*

*Att tyst bara lyssna och ta emot  den skit som kastades på mig när han stod och skrek över mig*.

”Du är en sån hora”. 
”Vad fan sminkar du dig för? Du är ju så ful ändå”. 
”Håll käften din jävla Fitta”
”Men gå härifrån då, åk till ___ jag bryr mig inte”. 

Ärligt talat,
HÅLL KÄFTEN

Det får fan i mig vara bra nu…


0kommentarer

Fler inlägg

fnyahandelser
Höfternarevolutionary
En kall jävla ölenmassaskit
Veckans MenyMeny

Relief.

I take on step forward but it always ends up with two steps backwards. Loving someone the way I loved you was toxic, I didn’t realize at the time that what you did wasn’t ok. I knew deep down that everything I went through together with you, would never translate into something worthwhile. It wasn’t something to hold onto. I wish I had the knowledge I have now, back then. If I did, then maybe I might of never been in the situation that I am today. Dealing with my demons, it’s a struggle. It’s an ongoing battle, fighting to keep my head above water. The memories of you are a constant reminder of how badly I viewed myself back then. How badly I wanted to be loved. How badly I needed affection. One step forward becomes two steps back. Thinking of the times that your fist connected with my face and how your hands wrapped around my neck. How many times I had to cover up the bruises, clean myself up just so you could go at it again. It enrages me, to a point of no return. I’ve thought about doing harm, to you for what you did to me. But my heart stops me. You pollute my mind, spreading your poison in my body with every heartbeat and with every breath I take. I don’t know how many nights I’ve cursed your name, feeling the rage, the pain, the regret and the relief. Relief of having you out of my life.   Relief because I’m finally free. 

Föregående inlägg

I never meant to break your heart..

Nästa inlägg

Save me...

Till bloggens startsida

TopicRocket