
Jag kan inte sitta tyst längre.
Dag ut och dag in läser jag om rapporter från Gaza, hur den humanitära korridoren bombas, hur matkonvojer bombas, förhindras från att levereras, hur regeringar vägrar redovisa sina investeringar kopplade till kriget, jag läser om hur protester mot kriget i Gaza på universiteten i USA möts med extremt polisvåld, jag läser om hur Palestinas flagga inte kommer tillåtas i Eurovision. Samtidigt är det knäpptyst i svensk media. Israel har begått krigsbrott, de har bombat civila, dödat kvinnor och barn, de förhindrar nödhjälp från att komma fram.
I vilken värld är detta okej?
Få saker gör mig mer förbannad än när omvärlden bara tittar på när krig drabbar oskyldiga familjer och barn. Det märks på mediarapporteringen, det märks på EU:s hantering, det märks på regeringars tystnad men framför allt märks det på politisk nivå.
Det är snart EU-val. Många skippar detta val men jag vill påminna om att alla val är lika viktiga. Nu kanske mer än någonsin.
Ilska…
ILSKA..,
Det är vad jag känt sen senaste operationen.
Djup, bubblande och överflödande rå jävla ilska…
För att jag återigen behöver sätta livet på paus. För att det aldrig någonsin i helvete kan få vara lugnt i livet. Jag är så förbannat fucking jävla trött på att ständigt kämpa. Jag vill skrika ut min aggression, jag vill slå på något/någon, jag slå/kasta sönder saker.
För att få utlopp för det, men djupt inom mig vet jag ju att det inte är hälsosamt.
Så här är jag och sätter ord på det.
Vad grundar det sig i?
Jo, det är så jävla orättvist. Jag har kämpat som ett djur att hålla mig över vattenytan, hela mitt liv har känts som en ständig kamp. Inte en sekund har det fått vara lugnt och gå bra, utan det har varit utmaningar på utmaningar under majoriteten av mitt liv och jag är så FÖRBANNAT jävla less på skiten.
Har det inte varit fysiska utmaningar/problem så har det varit psykiska, på grund av inre faktorer som jag kunnat påverka och sen yttre faktorer som jag inte kunnat påverka själv, någonstans i allt här så känner jag att nu får det väl för fan i mig vara bra!
- Från att ha varit mobbad,
- Inte få rätt stöd i skolan,
- en mamma som kämpade sig blodig för min skull men som inte blev hörd
- Ett skolsystem som inte fungerade för fem öre och som tillsammans med BUP totalt missade min ADHD DIAGNOS
- Läkare som påstod att jag bara var sen i utvecklingen men som sen visade sig faktiskt ha medicinska orsaker
- Behöva genomgå 2 icke hälsosamma relationer med misshandel, så väl fysisk som psykisk.
- Missad kronisk sjukdom som hade kunnat minskat mitt lidande avsevärt om det uppenbarats tidigare
- Förlossningsdepression.
Till att SLUTLIGEN hitta att jag hela tiden haft en hjärna som blivit extremt påverkad av ett ökat tryck pga för mycket vätska i ventriklarna.
”Men hon är bara sen i utvecklingen…”
”Men, har du provat att försöka ignorera dem?”
”Du har bara så här ont för att du inte tränar”
”Det är bara och lämna hur svårt ska det vara?”
*känna smärtan av handflatan som träffade min kind*
*känna smärtan av när han klämde ihop min hand så hårt att jag fick blåmärken från förlovningsringen för att markera vad jag gjorde var fel*
*Att tyst bara lyssna och ta emot den skit som kastades på mig när han stod och skrek över mig*.
”Du är en sån hora”.
”Vad fan sminkar du dig för? Du är ju så ful ändå”.
”Håll käften din jävla Fitta”
”Men gå härifrån då, åk till ___ jag bryr mig inte”.
Ärligt talat,
HÅLL KÄFTEN
Det får fan i mig vara bra nu…