I dont care if the sun dont shine, as long as you are by my side.

Surrealism. Ett begrepp som jag tidigt i livet kom i kontakt med. Genom otroligt nog att ha gått i bildklass i 9:an. Surrealismen inom just måleri handlar om att se förbi logik, förnuft och sans. Alltså släppa alla spärrar som säger att saker är på ett eller annat sätt. Det är enligt surrealismen ett av konsten hinder. Att man alltid blandar in logik. Men behöver saker vara logiska? Jag skulle vilja säga nej på den frågan men då skulle jag ljuga. Jag har mer och mer blivit logiskt tänkande, jag vill gärna ha svar på frågor och gärna söker efter vad som är fel. Men vem bestämmer egentligen vad som är rätt och fel? Egentligen så gör ju ingen det. Förutom våra lagar då förstås, men det är inte det jag menar. Ett exempel är barn. De ritar saker som vuxna oftast inte kan förstå sig på och deras fantasi har inga gränser. Men ju äldre vi blir så begränsas tyvärr den fantasin. Jag skulle önska att jag hade kvar den. Men logiken kommer i vägen. Det jag egentligen ville komma till med det här inlägget är att just nu känns inte mitt liv verkligt. Det känns som en dröm alltihop och jag bara väntar på att jag ska vakna. En dröm som jag aldrig trodde skulle bli sann. Men det är ingen dröm, det är på riktigt. Och det är det som är så himla häftigt.