"Hur mår du?"

Den där jävla frågan…Vi människor är så förprogrammerade att alltid svara att allt är bra. Fastän det i själva verket kan vara allt annat än bra. Syftet många gånger med frågan är ju inte heller att ta reda på hur vi faktiskt mår, den slinker istället ofta ut per automatik när vi pratar med varandra. Jag har alltid varit duktig på att trycka undan mina känslor. För främmande människor, för vänner, ja till och med familj. Den där förbannade fasaden som så många av oss är beredda att uppehålla på bekostnad av vår egen hälsa. För vad svarar vi ofta på frågan, jo: ”DET ÄR BRA” Ibland slänger vi in ett ”bara” mitt i den meningen med.  Meningsfulla möten sinsemellan oss är något vi svenskar många gånger faktiskt är rätt dåliga på, i alla fall om vi ska jämföra oss gentemot andra kulturer. Det kan naturligtvis skilja sig på ett personligt plan, anledningen till att jag bestämde mig för att skriva om det är för att vi svenskar många gånger beskrivs som kalla och väldigt reserverade. Det kan diskuteras högt och lågt om varför på ett icke vetenskapligt plan. Det har dock forskats om svenskarnas mentalitet kring att visa känslor.  Åke Daun, var en svensk professor i etnologi vid Institutet för folklivsforskning vid Stockholms universitet och Nordiska museet 1981–2001. Daun (1993) poängterade att människor som växer upp i den svenska miljön får lära sig att känslor ska kontrolleras. Detta beror på att förnuft och känslokontroll under strikta former är av stort värde för den svenska befolkningen. Känslor ska hållas inom stängda dörrar eller kontrollerade former. Samtidigt kan det konstateras att det gör det oss sämre på att bemöta andra människors känslor. Det poängteras däremot att det inte beror på att vi värderar känslor som något dåligt, utan att det istället handlar om de normer och attityder vi uppehåller inom samhället. Genom att öppet visa känslor reagerar säkert många av oss med osäkerhet kring hur vi ska bete oss, alternativt att vi reagerar med att förvånas, bli generade eller till och med skrämda. Speciellt om det gäller ilska, sorg eller ledsamhet. Vi är ganska duktiga på att visa "respekt" gentemot sörjande människor, anledningen till citat-tecknen är att denna respekt istället kan få motsatt effekt. Genom att inte ge oss möjligheten till att öppet visa känslor eller att trösta människor omkring oss tror jag vi skjuter oss själva i foten. Tittar vi på det jag just skrivit om och applicerar det på vad Karolinska Institutet (2024) skriver om hur vi ska förebygga att människor faktiskt tar sina liv blir kopplingen uppenbar. Vikten av att spendera tid tillsammans med personen understryks men också att visa omsorg, omtanke och framförallt att kunna lyssna utan döma någon för vad de känner. Återigen, jag är ingen forskare. Jag vill dock påstå att detta har stor koppling till att så många av oss faktiskt inte pratar om det där allra innersta, vilket påverkar den psykiska hälsan, samt att det slutligen också har stor inverkan på antalet människor som insjuknar i psykisk ohälsa. Sen finns det ju såklart riskfaktorer som påverkar på individnivå, enligt Folkhälsomyndigheten (2024) kan dessa exempelvis vara: mobbning, ärftlig sårbarhet, villkor under vår uppväxt, hur den ekonomiska situationen ser ut, hur vi har det socialt, våra vanor och hur vi beter oss.  Hur kommer vi då åt det här problemet? Jo genom att prata mer om det förstås. Så enkelt det låter eller hur? Jag tror dock många av oss kan instämma i att det kan vara riktigt tufft och blotta det där innersta, gudarna ska veta att det är något jag brottats med hela mitt liv. Ju äldre jag blev har detta dock kommit till att bli lite av ett mysterium för mig, speciellt när jag började gå hos psykolog och fick frågan: Varför? Problemet är komplext. Lösningarna måste därför vara mångfacetterade. Till och börja med måste vi börja våga öppna upp oss mer. För att det dock ska kunna ske måste vi alla ta ett större ansvar när det kommer till att finnas där för våra medmänniskor på både individ och samhällsnivå, redan idag kan du som läser detta göra skillnad genom att lyssna utan att döma och lyssna för att finnas där utan att komma med massa lösningar (om nu inte personen uttryckligen bett om det).  På samhällsnivå måste det satsas mer pengar på vården, speciellt den psykiatriska vården. Som individer finns det begränsat med insatser vi kan göra. Det måste säkras att alla kan få jobb, lägenhet och trygghet i vårat samhälle. Tyvärr har vi långt kvar innan vi kan komma i mål när det gäller detta.  Poängen jag vill komma fram till är att detta kan inte åtgärdas på enskild nivå.  Vi måste alla hjälpas åt. Referenser:  Folkhälsomyndigheten (2024) Vad påverkar vår psykiska hälsa?  https://folkhalsomyndigheten.s...  Daun, Å. (1993) Modern och anspråkslös. Mentalitet och självstereotypier bland svenskar. https://ugp.rug.nl/tvs/article...