Hemligheten bakom stängda dörrar...

Att vakna upp varje dag, kliva upp ur sägen, fixa kaffe för att sedan bege sig iväg till antingen jobb eller skola kan kännas enkelt för många. För mig är det enda stor eller snarare gigantisk bedrift. Varför kan man undra? Det har jag själv frågat mig själv ett par gånger. Eller... inte bara ett par gånger, utan flera gånger i veckan, ibland till och med flera gånger per dag. Varför ska allt vara så förbannat jobbigt för? Varför orkar du ingenting? Varför i helvete var du tvungen att låta allt gå så långt för? Varför, varför, varför...?!  Innan jag blev sjuk, reflekterade jag aldrig över något av det här. Jag hade så fullt upp med allting. Det var skola, det var familjeträffar, det var saker  hit och det var saker dit som skulle fixas, genomföras, slutföras, förberedas. Det var kompisar som ville träffas och umgås, fika, boka in utgångar... etc etc. Rösten i huvudet började attackera mig med allt negativ du någonsin kan tänka dig. Sakta men säkert började jag äta mindre, sov mer, hörde aldrig av mig, slutade prata med min sambo om jag absolut inte var tvungen och det var inte särskilt långt därefter självmordstankarna började komma sakta men säkert.  Under den här tiden började min hjärna någonstans långt bort säga försiktigt att du kanske borde ta det lite lugnt, men jag fortsatte i samma tempo. Rakt framåt i över 200 km i timmen. Rösten började höras mer och mer ofta: Du borde kanske ta det lite lugnt, men vänta nu - stanna upp - du behöver vila, stanna, lugna ner dig. För att till slut stå och vråla inombords till dig framför spegeln totalt förstörd och nedbruten - STOPP!!!!!!  Den dagen, grät jag i flera timmar. Jag ringde min vän från gymnasietiden som jag inte allt för länge sen träffat återigen. Jag kan ärligt talat inte återge vad det var jag sa i det där telefonsamtalet eller om jag ens kommer ihåg rätt i denna text men det dröjde inte länge förrän hon ringde på min dörr med fika, en famn att krama och en person att prata med. Ganska lång tid har gått sen dess. Jag går hos en psykolog regelbundet och har gått på antidepressiva, vissa saker funkar och vissa inte. Vissa gånger säger jag bara till andra runt omkring mig att jag har ett läkarbesök men det är det slut på nu. Jag vägrar skämmas längre. Jag tänker inte stuva undan det här någonstans. Jag lider av depression och det är ett helvete. Jag går regelbundet till psykolog 1 gång i månaden och diverse andra besök på psykiatrin. Psykisk ohälsa är ett helvete. Men det som är absolut viktigast i det här är att det är okej och må dåligt samt att finns hjälp att få.  https://mind.se/hitta-hjalp/sjalvmordslinjen/ https://www.1177.se/Ostergotland/liv--halsa/psykisk-halsa/att-soka-stod-och-hjalp/rad-och-stod-pa-chatt-och-telefon/ https://www.jourhavande-medmanniska.se/prata-med-oss/