Det har blev ju inte riktigt som jag hade tänkt…

Det här att leva med, bearbeta diverse hälsoproblem samt att lära sig acceptera ens egna kropps begränsningar - det är en större utmaning än vad många tror. Jag har i mitt 31-åriga liv varit ganska sjuk av och till. Har det inte varit fysiska åkommor så har det varit psykiska. Diagnos-listan är ganska lång och antalet gånger jag varit på sjukhus, besökt vårdcentraler, akuten eller andra instanser är alldeles för många för att ens få mina två händers fingrar att räcka till. Jag har brottats med psykisk ohälsa, odiagnostiserad adhd, sen diagnostiserad adhd, konstant smärta på grund av rejäla ledproblem som visade sig vara en kronisk sjukdom för att nämna några stycken. När man varit på så många läkarbesök genom åren där de inte hittat något och allt verkat normalt drog man alltid en lättnads suck, medans vid andra tillfällen behövt stånga sig blodig för att bli tagen på allvar och bli ordentligt utredd.  I torsdags hade jag, (vad jag trodde) ett rutin besök bokat för röntgen som vårdcentralen tidigare under veckan remitterat. Detta på grund av att jag haft återkommande vad jag trodde var migrän attacker i snart 4 veckors tid med synpåverkan. Man skulle därför röntga min hjärna för att eliminera eventuella andra orsaker än att det skulle vara just vanlig migrän informerades jag om. - Vad bra tänkte jag. Då kommer det här komma tillbaka utan fynd så kan jag vara lugn sen. Jag önskar att berättelsen tog slut där.  När jag då ligger där för bildtagning via datortomografi - vilket är när du åker in med huvudet inuti en maskin som kan liknas vid en badring och måste ligga helt still, medan maskinen snurrar för att ta bilder. Här märkte nog sjuksköterskorna av hur nervös och ångestfylld jag egentligen var, eftersom de kom in med jämna mellanrum och gav mig lugnande ord om allt kommer gå bra. Efter en stund började mer personal fylla rummet. 1 läkare blev 2, 2 läkare blev 3 och de 2 sjuksyrrorna fortsatte att försöka stötta mig så gott de kunde. När jag sedan äntligen får resa mig upp kom beskedet. Jag måste läggas in på observation då de hittat överdrivet mycket vätska i min hjärna. De visste inte vad som var fel och det skulle dröja innan de kunde ge besked om vad som potentiellt kunde vara orsaken och när jag kunde få åka hem. Hastigt och lustigt blev jag då inskriven och inlagd på en avdelning - med en massa frågor och tankar som for runt i skallen utan svar. Det var nog något av det värsta jag varit med om. Speciellt eftersom jag varit så inställd på att allt skulle se bra ut. Det hann ploppa upp både det ena och det andra scenariot i huvudet under väntetiden minst sagt. Efter ett x antal blodprover, undersökningar, och 3 dagar på sjukhus landade det hela i att jag har något som kallas hydrocefalus (vattenskalle i folkmun). Antingen föds du med detta och eller så kan det utvecklas efter antingen en skallskada, hjärnhinneinflammation eller hjärnblödning. Det är också mer vanligt och utveckla detta på äldre dar. I mitt fall är det mest troligt att jag föddes med detta tillstånd men det är för tidigt att säga.  Igår fick jag äntligen beskedet om att jag skulle få lov att åka hem på permission över helgen för att på måndag undersökas med magnetröntgen. När de kan se resultaten av den kommer de förhoppningsvis ha mer information kring hur pass mycket vävnad i hjärnan som är påverkat av det ökade trycket, om detta är något som är nytillkommet eller om det är något som jag fötts med. Jag är ganska van vid att brottas med diverse hälsoproblem vid det här laget och jag anser mig själv vara ganska härdad när något oförutsett händer. Trots det kan jag ärligt erkänna att detta skrämde skiten ur mig rent ut sagt. Just nu försöker jag fokusera på nuet, vara med min familj och ta en dag i taget. Personalen på sjukhuset var verkligen stöttande och jag är ytterst tacksam över deras insatser och bemötande. Jag ska dock ärligt erkänna att det är väldigt skönt att få slippa den obekväma sjukhussängen och slippa vara borta från min familj. ❤️