Det här med att ta det lugnt - det är inte min specialitet. Satan vad jag hatar att ta det lugnt!

Den 3/8 fick jag då äntligen tid för operation för huvudet efter vad som kändes som en evighet. Rehab tiden är ganska lång 1-2 månader enligt läkarna. Operationen gick bra. Jag var dock rejält omtöcknad efteråt. Mycket smärta, yrsel, samt svårt att orka längre stunder var ett förtret som drev mig till vansinne, men det var bara och acceptera läget. Den första veckan efter operationen var ärligt talat den värsta i mitt liv: att landa i en situation där jag inte kunde ta hand om mig själv, ta mig upp och ur sängen själv utan assistans från mannen gjorde mig så förbannat frustrerad. Till att nu knappt en vecka senare kunna gå och röra mig ganska så fritt. Förlorandet av självständigheten var ett av de största hindren för mig. När man är så van vid att alltid kunna klara sig själv till att i princip förlora all kontroll var väldigt svårt att acceptera. Men med reprimander från mannen fick jag snällt finna mig i den nya situationen jag var i. Det värsta trycket i huvudet är nu borta, kvarstår gör endast en envis dov, ganska så krävande huvudvärk som inte släpper - det går dock och kämpa sig igenom med hjälp av Alvedon.  Morfinet var dock en rejäl resa att avvänja sig vid, från att inte kunna äta eller dricka något - för det ledde till kaskad uppkastningar till att äntligen kunna äta och dricka vätska fritt var som att vinna på lotto. Det har varit en rejäl resa som jag vet på långa vägar inte är klar ännu.  Som grädde på moset fick jag även olyckligt nog stafylokock-infektion i venkatetern som sattes i armvecket men det har som tur är läkt på väldigt bra och kvarstår gör nu bara ett litet sår som minne. Idag rök stygnen 12/8. Vilket var väldigt skönt för det innebar att jag slapp det förbannade kliandet som drivit mig till absolut vansinne under helgen som gick. Mannen fick dock återigen påminna mig på på väg upp till vårdcentralen att inte jäkta på så himla dant. Vilket är svårt när man varit sängliggandes allt för länge (enligt min egen åsikt), bara lyckan av att fritt kunna promenera utan smärta och yrsel gjorde mig så glad att det är svårt och hejda mig. Tröttheten är också en grej som också fortfarande kvarstår men jag tror nog att tids nog kommer även den försvinna. Börjar känna mig mer och mer som mig själv, äntligen!  Tänk vad lite vätska i hjärnan kan orsaka, men skam den som ger sig - det här ska bli bra. 🥰